Bor�s Tidning - Blogg - Sven Martinger

Hur t�rstiga �r vi egentligen?

Sven Martinger — Sat, 13 Mar 2010 17:20:05 +0100

Människors intresse av vad som skrivs kan nog ganska så rättvist mätas med olika läsarundersökningar och skall jag tro vad som skrivs idag i pappersBT är den mest intressanta artikeln en liten sådan som handlar om att lokalisera ett Systembolag till södra ändan av Borås. Snart 50 kommentarer om något som för mig är högst vardagligt, men så förhåller det sig tydligen inte.

Jag påstår inte att "där vinet går in går vettet ut", men nog är det märkligt då någon skriver att lokaliseringsbeslutet är det bästa som hänt i den personens liv sedan han för 40 år sedan flyttade till Knallestaden. Jag undrar just hur han eller hon har haft det de senaste 40 åren.

Nu är detta - att vara intresserad av alkohol - inte enbart ett svenskt fenomen. Många av de rättsfall som finns behandlade inom Unionsrätten handlar just om alkohol. Det kan vara allt från den s.k. Cassis-principen (som handlar om bl.a. fransk likör) till tyska renhetslagar för öltillverkning. Men nog känns det ändå som om svenskarna står i särklass.

Vem minns inte H Franzén då han på trappan till sin ICA-affär i skånska Röstånga ville sälja vin direkt från butiken och de personer som önskat direktimportera alkohol via nätet. Själv spottar jag inte i glaset, men varför i all världen denna uppståndelse då det gäller alkohol. Håller vi som folk på att törsta ihjälp.

Eftersom jag (min fru som nykterist struntar helt i det hela) själv bor på Göta och nära Trandöområdet - dit lokaliseringen av bolaget är föreslagen - tycker jag också förslaget är bra. Men som sagt; intressantare saker har hänt mig sedan jag anlände till staden hösten 1983.

Det skulle aldrig h�nda mitt barn

Sven Martinger — Sat, 13 Mar 2010 16:56:58 +0100

Ofta - tror jag - lever vi en värld som är långt ifrån sann. Vi inbillar oss att saker och ting, vanligtvis obehagliga sådana, är så främmande för oss och de våra att vi stöter dem ifrån oss med uttryck av den typ som finns angiven i rubriken. Vi vill eller vågar bara inte tänka i de banorna och brännmärker därför möjliga scenarier. Det är dumt, tycker jag. Dels för att det är förljuget dels för att om "det hemska" ändå skulle inträffa så är ingen mentalt förberedd på det hela.

Jag har de gångna veckorna, såsom så många gånger förr, haft en hel del rättegångar med olika människoöden. Varje mål är givetvis unikt, men visst finns det beröringspunkter. Av det senaste i raden är en sorglig berättelse om den snällaste av unga kvinnor som jag har träffat. Kanske jag har fel då jag bedömer snällheten, men under en något längre rättegång kommer vi ändå tämligen nära varandra, de som eventuellt skall dömas och de som står för dömandet. Domstolsarbete kan låta väldigt dramatiskt, men samtidigt är det också många gånger mycket vardagligt.

Den unga kvinnan, vi kan kalla henne Agnes, hade träffat en man som verkade trevlig. Mötet ledde inte till någon romans, men väl till en massa samtal och prat. En förtrolighet hade uppstått. Plötsligt blev det tal om att låna pengar och snäll som kvinnan var lånade hon ut pengar i storleksordningen en massa nollor på slutet. Varför hon gjorde det kan hon så här i efterhand inte ge något riktigt svar på. Agnes litade på mannen, som också försökte göra rätt för sig.

Men sedan fick mannen allt större skulder och för att reglera dessa behövde han få in extra mycket pengar. I det läget är det lätt att vända sig till den illegala marknaden för där finns både stora och snabba pengar. Räddningen på ekonomin skulle bli narkotika.

Och snälla Agnes, som aldrig sysslat med droger och aldrig ens tänkt i de banorna, fick plötsligt upplåta sin adress för en narkotikaförsändelse från utlandet. Nu kom paketet aldrig fram. Det stoppades i tullen. Och i stället hamnade snälla och tidigare ostraffade Agnes på häktet. Ja, så kan det gå för den raraste av alla familjeflickor.

Dags f�r halvl�nga kortbyxor

Sven Martinger — Sat, 13 Mar 2010 13:55:49 +0100

Jag minns inte när jag började med det här. Tror dock att det var för många år sedan. Sedan kan jag ibland ha lite uppehåll, men efter ett tag ramlar jag åter tillbaks i min gamla /o/vana att nästan året om ha kortbyxor inomhus.

Nu har jag det senaste halvåret varit om inte byxlös så i vart fall helt i avsaknad av kortbyxor. Mina gamla jeans har fått sitta kvar på, ibland ersatta med hellånga mjukisbyxor. De senare är jag egentligen inte särskilt förtjust i, men ändå har det hänt en hel del gånger att de åkt på.

Men nu, så här en vecka ungeför före vårdagjämningen, blev det dags att åter testa kortbyxor. Inte vet jag riktigt varför, men den här dagen kändes och känns alltjämt oerhört vårlik. När jag tittar ut tycker jag det närmast är konstigt - helt enkelt något fel - att det såväl i trädgården som ute på gatan ligger jättestora drivor med något konstigt pulver som givetvis benämns snö. Vit som snö brukar vi ju ibland snacka om, men nu är snön långt ifrån vit. Brun och grå - färger vi annars inte alls förknippar med snö - är de nyanser som jag ser och vad jag ser har jag nästan svårt att fatta existensen av. Vad i tusan gör snön här, en sådan underbar vårdag som den 13 mars 2010.

Jag har även försökt rycka lite i markiserna, men de har inte önskat ryckas med i min lilla våryra. De sitter kvar där i sina höljen (kasetter, tror jag de benämns på fackspråk) och vill tydligen inte komma ut. Och inte kan jag hjälpa till för stegen är översnöad och långt bortom räckhåll.

Emellertid har jag fått på mig mina halvlånga kortbyxor och det om något bidrar till att jag är övertygad om att våren faktiskt är här. Sedan får "dumma" snön säga vad den vill.

Br�llopsjour f�r Emma och Johan

Sven Martinger — Sat, 13 Mar 2010 13:44:02 +0100

Jag har under många år haft s.k. häktesjour. Konkret betyder det att jag antingen lördagen eller söndagen tar mig till Göteborg för att där ha häktningsförhandlingar. En av veckoslutsdagarna är s.k. bakjour och då har jag ännu inte behövt åka till den stora staden i Väster. Hela arrangemanget med häktningsjour är föranlett av att en frihetsberövad person så snabbt som möjligt och senast inom 96 timmar efter gripandet skall ställas inför domstol.

Förra året, den 1 april (snacka om aprilskämt), tog Staten bort ordinarie domares sedan närmast urminnes tid rätt att viga personer. En ytterst märklig förändring och, enligt mitt tycke, enbart av negativ karaktär. Att förrätta eller ordna bröllop är ju kul, för tusan. Hur som helst ordnade jag det på annat sätt och är nu av Länsstyrelsen förordnad borgerlig vigselförrättare. Skönt att det gick att fixa.

Med detta uppdrag följer tydligen s.k. vigseljour eller bröllopsjour. För mig något helt nytt, men spännande. Då jag först fick reda på det blev jag lite konfunderad och undrade lite försiktigt hur mycket arbete och tid som jag behövde lägga ned. Trevliga Mona i Stadshuset lugnade mig dock och sa att jouren innebar enbart tjänst under veckans avslutande helg.

Och denna vecka har avslutats med såväl bröllops- som häktesjour. Idag hade jag bakjour vad gäller häktningarna och kunde därför rycka in och ta vigsel på eller i Stadshuset. Från början var det två par som skulle avge äktenskapslöften, men ett av paren backade ut av för mig okänd anledning.

Jag fick dock förmånen att träffa ett jättetrevligt par - Emma och Johan - med sina till synes lika trevliga bekanta. Vi höll till i ett speciellt rum, som jag tyckte för ändamålet var nog så passande. Med tända ljus, stående på den mjuka mattan, blev de unga tu ett par. Det kändes högtidligt, ändå enkelt, förhoppningsvis just på det sättet som brudparet önskade.

Från min blogg önskar jag Emma och Johan allt gott och lycka till i det nyblivna äktenskapet.

Melodifestivalen

Sven Martinger — Fri, 12 Mar 2010 12:19:42 +0100

Redan har det gått alla de där veckorna då deltävlingar har förekommit, låtar har skickats vidare medan andra röstats bort. Snacket har gått i termer om direktkvalificerade och andra chansen. Nu är vi alltså framme vid den stora finalen då det skall avgöras. Men hur har det egentligen känts?

Musikaliskt är jag långt ifrån kvalificerad att kunna uttala mig, men eftersom det är oerhört populärt att låta folkets röst få tala kan det inte vara fel att även jag har lite åsikter om det hela. Dolph, av mig i TV-soffan kallad Dolphen, har åkt omkring på en väldigt konstig cykel. Bara det gör honom förtjänt av ett tämligen högt gage för själv skulle jag ha krävt en massa pengar för att tvingas åka omkring på den där minst sagt löjliga mojängen.

Men låtarna får väl ändå vara det som är det i programmet mest angelägna. Och där har jag inte mycket att komma med. Min uppfattning är att det mesta känns minst sagt slätstruket. Inte för att jag har varit den där observante lyssnaren, men så här utanför hela tillställningen är känslan att jag inte kan dra mig till minnes hur en enda medlodi egentligen låter. För mig är det ett hav av musik - och det i sig låter ju bra - men inget sticker ut. Jag hör egentligen samma musik upprepa sig hela tiden, även om jag kan urskilja vissa tonarter, lite ljusare och ibland något mörkare.

Kanske det kan vara på det viset att mina öron helt enkelt har blivit för gamla för att uppfatta nyanser eller så kan det kanske vara så illa (hopas egentligen inte) att kavalkaden av musik är närmast av pauskaraktär och skulle det vara så känns ju inte programmet särskilt angeläget. Men med finalen kanske det hela lyfter och då lever programserien i vart fall upp till uttrycket Slutet gott allting gott.

En lysande aff�rsid� ?

Sven Martinger — Thu, 11 Mar 2010 13:17:55 +0100

Lite ironiskt uttryckt vet vi ju alla hur svårt många företagare har det. Självklart är det på det viset att oerhört många mindre näringsidkare arbetar närmast häcken av sig för att få det hela att gå runt. Det är mycket arbete som inte kan debiteras och osäkerhet råder ofta vad gäller avsättningsmöjligheter. Men ändå vågar jag påstå att egenföretagaren har något som den löneanställde saknar, nämligen friheten att råda över sin egen tid. Och många gånger tror jag att det är något som inte nog kan värderas i pengar. Vi kommer åter in på ämnet frihet, nämligen friheten att få rå sig själv. Sedan är det givetvis på det viset att vissa jämfört med andra uppskattar den friheten mer.

Sedan är det många människor som säger att det är så mycket kostnader och pappersarbete förknippat med fri företagsamhet. Ofta tänker jag då - men varför fortsätter de då med en sysselsättning som enligt dem själva synes vara närmast destruktiv i form av oro, sömnlöshet och magsår. Nej, jag tror inte riktigt på det där. Många gånger har säkerligen näringsidkare ett betydligt bättre liv än den som tvingas stå i verkstadslokalen på en vanlig fabrik.

Men nu kommer jag med lite konkreta ideer för dem som vill vara kreativa och därtill tjäna sig en hacka. Snabba cash skulle jag vilja kalla det hela. Och det jag föreslår är alls inget orealistiskt, snarare tvärtom. Det här kommer nämligen snart att genomföras i Borås. Om Du har någon liten verksamhet av i stort sett vilket slag som helst så kan Du snart anmäla att Du har intresse av att ta emot personer som har en funktionsnedsättning (i mer officiella sammanhang talas det om LSS). Får Du ja på din ansökan kommer Staden att skicka personer som Du kan ha både glädje av och användning för i din produktion.

Det fina därvidlag är att arbetskraft som annars kan vara ack så dyr blir alls inte dyr för dig som följer mitt råd. Du får nämligen betalt för varje person Du tar emot. Om Du till följd av personens funktionsnedsättning inte får ut så mycket produktivitet av just den människan får Du som kompensation en högre ersättning. Men givetvis har Du alltid glädje av varje människa och det personalen lyckas tillverka kan Du sälja i din verksamhet och på det viset få in pengar. Är dessutom verksamheten personalintensiv är det ännu bättre. Du får betalt för det som annars skulle vara dyrt och det som verksamheten renderar får Du som företagare behålla.

Det kan näppeligen bli bättre och snabbt går det att konstatera att Du sköna nya värld har anlänt även till Borås.

Br�llopsblogg

Sven Martinger — Thu, 11 Mar 2010 08:36:29 +0100

Själv skriver jag tämligen flitigt om ditten och datten. Ibland är ämnena på gränsen till allvarliga, men vid många andra tillfällen beskriver jag högst vardagliga skeenden i mitt och familjens liv. Det är ungefär så som jag tycker att en blogg skall se ut, en vidareförmedlad bild till andra om hur livet med "ups and downs" helt enkelt kan te sig. Jag vill tro att detta skapar en kommunikation och i bästa fall en närhetskänsla till alla dem som finner det värt att under några minuter läsa vad jag fingrat ned (kör alltjämt tvåfingervalsen, något som nyligen vänligt påpekades av en kollega) från tangentbordet.

En blogg som jag dock är oerhört trött på just nu är en blogg som handlar om tidpunkten för unga flickor att förlora sin oskuld. Inte vet jag, men finns det några där ute i "cyberspace" som av någon märklig anledning har fastnat med fingret på just den bloggen. Är det ämnet som kan te sig så kittlande och det alltjämt efter cirka två år. För mig synes det hela obegripligt.

Därför hälsar jag med tillfredsställelse det initiativ som BT nyligen tagit att bjuda in några att blogga om sitt i vår tilltänkta bröllop. Bra är också att tidningen önskar att såväl brud som brudgum får ge sin syn på kanske det allra största privata ögonblicket i blivande äkta makars liv. Jag personligen tror nämligen att det här med fest (och även lite glamour) är något som vi svenskar många gånger längtar efter, men ibland inte riktigt vågar uttala. Ibland är det som om det skulle vara fel med lite guldkant, även om vi många gånger ändå lovprisar det. Tänk bara på hur många tittare (även jag satt framför TV-rutan) som såg det i och för sig ytterst ytliga programmet med Anna Anka.

Och kanske en sådan blogg också definitivt kan tränga undan den blogg om förlorad oskuld (ett sådant sammanträffande med bröllopsbloggen) som jag tidigare här har kritiserat. Det skulle i så fall vara en välgärning.

R�r inte vredet !

Sven Martinger — Wed, 10 Mar 2010 13:30:27 +0100

För några år sedan var uttrycket "Rör inte min kompis" ett ganska vanligt sådant. Budskapet var klart, tydligt och bra och kunde väl sammanfattas på det viset att vi skall ställa upp för varandra.

Nu är det en annan tid, vilken jag har försökt ge uttryck för i bloggrubriken. Det jag mest avser är detta ofta förekommande pipande som finns åtminstone på de arbetsplatser som jag numera frekventerar. På kvällarna kan det på Högskolan i Borås vara ett ihärdigt pipande i mycket högt tonläge. Även om jag vant mig något är det skönt, för att inte säga väldigt skönt då det höga ljudet behagar sluta ljuda. Från början visste jag inte varifrån det kom - en öppen dörr någonstans var all min kunskap -, men nu har jag lärt mig att vanligtvis är orsaken dörren till rummet med microvågsugnar. En härlig känsla att fösa igen dörren och plötsligt blir det bara tyst, närmast intellektuellt tyst vilket kan översättas med att det helt enkelt åter går att tänka.

Här på Nya (fortfarande använder jag den beteckningen åtminstone fram till den högtidliga invigningen medio april) Tingshuset har det varit ett intensivt pipande. Och vi domstolsarbetare har också blivit upplysta om att pipandert kostar mycket pengar, jättemycket pengar. Det förhåller sig nämligen på det viset att här till skillnad från på Högskolan sker det en vaktbolagsutryckning vareviga gång larmet går eller pipet börjar.

Som syndare till dessa merkostnader har framför allt stått - om jag nu tolkat informationen på ett korrekt sätt - de personer som rört dörrvreden. Givetvis kan det te sig frestande att vrida något som enbart är till för att vrida, men nu har vi nog alla lärt oss läxan. Som ett mantra upprepar vi for oss själva Rör inte vredet och jag tror att vi hörsammat oss själva. Pipen har nämligen drastiskt minskat.

Valfrihetens f�rbannelse

Sven Martinger — Wed, 10 Mar 2010 11:39:22 +0100

Kan det verkligen förhålla sig på det viset som jag skriver i artikelrubriken. Är det möjligt att valfrihet skulle vara något negativt. Alla eller rättare sagt nästan alla talar ju sig varma för att det är bra med valfrihet. Och ordet i sig ger ju glada vibrationer. Vem eller vilka vill inte välja, bara det ger ju en känsla av frihet, ett personligt förverkligande. Och efter det lilla ordet "val" följer just "frihet". Verkar nästan som om himmelriket på något sätt skulle finnas bakom närmsta husknut.

Men en sak är ofta teorin och en helt annan verkligheten. Vanligtvis är nästan allt bra i teorin, men då realiteten smyger sig på blir det många gånger ett helt annat läge.

För några år sedan infördes en möjlighet att flytta pengar än hit än dit för att på det viset maximera pensionen när den en gång i framtiden eventuellt skall falla ut. Jag vet inte om det var särskilt bra. För personer som gjorde och gör de rätta valen kan det hela te sig lockande, men hur blir det för alla de andra. De som inte kan eller orkar sätta sig in i det hela - skall de få skylla sig själva. De dumma alternativt slöa "göre" sig icke besvär.

Har alla TV-kanaler gjort oss lyckligare. Nog har valfriheten ökat. När jag var liten (under 1800-talet) hade vi i Skåne TV-sändningar enbart från Danmark. Sedan kom den s.k. Hörbymasten och frälste oss. Nu är det inte längre master utan satelliter. Jättemånga olika program, men ökade därmed lyckan i det svenska folkhemmet.

Och slutligen skulle vi också få välja elleverantörer. Det skulle bli fritt, det skulle bli bra. Bort med all onödig byråkrati. Och när jag då tittar på elräkningen som skall betalas så vet jag inte om det verkligen blev så mycket bättre. Eller kanske jag i stället för med pengar skall betala med frihet. Undrar jag hur elbolaget kommer att reagera. För egen del har jag ännu inte bestämt mig hur jag skall göra.

Skall jag skriva ska eller ska jag skriva skall

Sven Martinger — Wed, 10 Mar 2010 07:34:46 +0100

Det här med språk har alltid intresserat mig. Tyvärr har det fått den inte ovanliga konsekvensen att det som har med siffror och matematik att göra intresserat mig desto mindre. Det verkar ibland som om dessa ämnesområden är svåra att förena, beklagligt nog är jag ytterligare ett exempel på att så är fallet.

Inte för att vi särskilt mycket diskuterar det här i domstol - i vart fall har jag inte deltagit i många sådana samtal - men ibland dyker det upp lite synpunkter. En annan sak är att det säkerligen finns en hel del diskussioner om inte bakom andras ryggar så i vart fall i små hastigt tillkomna grupper där det vädras åsikter av diverse slag.

Inte ens lagstiftare är särskilt konsekvent då det gäller språkanvändningen. Ibland blir det versaler då det gäller myndigheters namn och t.o.m. i samma lag för samma myndigheter kan versalerna snabbt bytas ut mot gemena. Nu är detta dock inget större problem, men är lätt iakttagbart för den som är observant. För egen del kan jag välvilligt konstatera att bakom lagen finns människor av kött och blod, personer som i likhet med alla oss andra kan göra de fel och misstag som just kännetecknar oss i vår egenskap av människa.

Relativt nyligen - åtminstone för min del - påpekade några notarier (de om några är uppdaterade) att det där ordet "skall" ska vi väl inte använda i domar. I stället bör vi väl använda "ska". Förmodligen har det gått ut ett påbud att texten och läsningen av densamma underlättas om vi använder oss av det lite enklare och kortare ordet. Därtill låter inte ska så uppfordrande som just skall.

Gärna för mig, men i mina öron ringer en numera f.d. juridiklärares ord "och när ni nu får arbeten efter examen, glöm inte att skriva "skall" i stället för "ska". Eller vad säger Du, Robert Zimmerman "Times they are changing".

Varifr�n kommer denna h�tskhet?

Sven Martinger — Tue, 09 Mar 2010 11:53:29 +0100

Många gånger låter BT privatpersoner kommentera de artiklar som finns införda i tidningen. Jag är övervägande positiv till detta system. Det är bra att människor i gemen får tycka till om det som skrivs och publiceras. Exakt hur det sedan går till vet jag inte riktigt, men jag tror att det finns någon variant av spärr - eller kalla det censur - från tidningsredaktionens sida så att inte vad som helst kan slinka igenom. Öppenhet är bra, men påhopp av det grövsta slag både bör och skall undvikas.

Men en hel del får passera. Och ibland blir jag mäkta förvånad över den hätskhet eller ilska som vissa publicerande personer uttrycker. Min förvåning börjar dock redan tidigare. En del människor verkar inte ha annat för sig än att just kommentera vad andra skriver. Hur kan de ha all denna tid? Det är dock givetvis upp till var och en, varför jag inte fullföljer just den tankegången.

Jag återkommer dock till den ilska med vilken vissa artiklar bemöts. Varför? Vad är det som triggar igång en del personer. Där har jag svårt att följa tankebanorna. Helt nyligen fanns det ett litet inslag om hur S, V och MP gemensamt firade Internationella kvinnodagen i Borås. Och nog finns där en hel del personer som luftar såväl antidemokratiska tankar som åsikter om hur vissa partiföreträdare går klädda. I sådana lägen förstår jag bara inte hur dessa människor orkar med sig själva. Livet kan för denna minoritet (jag tackar för att de är få) inte te sig särskilt glatt och lustigt. Det är kanske där, just där som problemet ligger och skon klämmer.

10 kr - 100 kr - 1 000 kr

Sven Martinger — Tue, 09 Mar 2010 11:32:07 +0100

Det här med moral kan vara hur svårt som helst. Eller hur? Visst kan en del personer ha en officiell moral - och hur många har inte det - där de vet vad som är lämpligt och politiskt korrekt att uttala. Mer än villiga är de då att framföra detta, ty som tänkande varelser vet de att deras uppskattning och aktning i andras ögon kommer att stiga, något som de givetvis uppskattar.

Ungefär här gör också den s.k. svekdebatten entré. Politiker av olika schatteringar gör sig till talesmän för dittan och datten. Men sedan då det kommer till den krassa verkligheten så visar det sig plötsligt att det politikern tidigare officiellt tog avstånd från har han eller hon som privatperson själv anammat. Och i ett sådant läge ökar med nödvändighet det s.k. politikerföraktet. Ta bara det här med hushållsnära tjänster. För mig kan det kännas märkligt att en person reservationslöst tar avstånd från ett fenomen och ungefär samtidigt själv drar fördel av det. Skall en sådan manöver lyckas bör personen ifråga vara oerhört tydlig med varför han eller hon agerar på sätt han eller hon gör. Vanligtvis saknas denna tydlighet och andra personers reaktion låter inte vänta på sig.

Själv har jag i teorin lekt med tanken hur jag själv skulle ha agerat om jag någonstans på gatan hade hittat pengar. Hur skulle jag då ha gjort? Självklart vet jag att de upphittade pengarna skall jag ta med mig till polisen och där överlämna dem. Men om jag hade gjort så med en (1) krona hade både mottagande polis och jag själv tyckt att jag var en ytterst märklig figur. Och vem vill i onödan framstå som en sådan person. Men om vi höjer summan och lägger till nolla efter nolla.

Närmar vi oss en tusenlapp tror jag att de flesta av oss hyser den uppfattningen att vi bör koppla in polis, men var går gränsen egentligen? Och skall vi ha någon gräns, för den är ytterst godtyckligt satt av envar av oss. Ja, ett litet moraliskt dilemma för den det passar.

En bra dag, en kvinnodag

Sven Martinger — Mon, 08 Mar 2010 12:58:22 +0100

Jag blev extra glad då jag tidigt fick tag i dagens pappersBT. På första sidan uppmärksammades i färg dagens dag, den Internationella kvinnodagen. Det är bra. Måhända finns det många som tycker att det här med "kvinnodagar" är något överspelat, men i så fall håller jag inte med.

I och för sig har vi firat den här dagen i 100 år, men när jag säger "vi" betyder det långt ifrån hela världen. Vi får bara inte begränsa vårt synfält till Sverige och angränsande länder. I många andra sammanhang skall vi vara såååå internationella - typ vårt eget semesterresande -, men på andra närliggande områden blir vi på något konstigt sätt nationalistiska och ser inte vad som händer i andra nationer.

Och självklart behöver vi inte gå över ån efter vatten. Det räcker så gott med läget här, kanske i vår absoluta närhet. Hur har vi det med jämställdheten? Av debatten att döma råder det närmast ett politiskt konsensus med bland annat tankegångar om att skulle frivillighetens väg inte vara framkomlig kan även ett parti som Moderaterna tänka sig kvotering för att på det viset bryta upp slutna styrelserum och med lag ge kvinnorna plats där.

Men hur ser det ut i praktiken, i det lilla privata rummet. Vi behöver aldrig gå längre än till den egna personen för att få fram den där sanningen som i andra lite mer officiella sammanhang sällan förs fram eftersom den inte är politiskt korrekt. Det är i den egna familjen vi har svaret och jag behöver inte gå längre än till mig själv. Jag har mycket jag behöver förbättra och utifrån detta synsätt är denna dag kanske extra bra för oss män. En dag då vi är lite extra självkritiska, en dag då vi rannsakar oss själva. Sedan är det givetvis än bättre om vi därefter också går från ord till handling.

Den 8 mars är viktig, lika betydelsefull som den 1 maj. Som dagar att fira är de ungefär som två sidor på samma mynt.

HR - det d�r med f�rkortningar

Sven Martinger — Mon, 08 Mar 2010 09:39:33 +0100

Många gånger, framför allt i kommunalpolitiska sammanhang, har jag påpekat det tveksamma i att använda en massa förkortningar i den löpande texten. Förutom att det hela blir svårläst kan också många människor bli utestängda från information som framför allt för dem kan te sig viktig. Och hur mycken tid vinner man egentligen på att i stället för tio bolstäver använda sig enbart av två eller tre. Mitt synsätt är dikterat närmast av demokratiska skäl.

Jag kom att tänka på det här då jag nu på morgonen slog på arbetsdatorn. Där fanns nämligen bl.a. en annons där tingsrätten söker en person som skall sköta bl.a. det här med HR. Visst har jag hört talas om HD som kan stå antingen för Högsta domstolen eller ett känt motorcykelmärke (se där ett annat problem med förkortningar - de kan återspegla helt olika fenomen, även om det av sammanhanget vanligtvis framgår vad som åsyftas). Men vad kan nu avses med HR.

Själv har jag då och då sett förkortningen HR som i de sammanhangen har stått för mänskliga (human) rättigheter (rights). Vi har ju t.ex. förkortningen ECHR, som kan utläsas som European Court of Human Rights, men inte kan det väl förhålla sig på det viset att vi på tingsrätten blivit så stora, närmast grandiosa (kanske i stället olycksbådande?), att vi behöver en hel tjänst som skall vara koncentrerad till mänskliga rättigheter. Jag hade alltså redan vid arbetsdagens början hunnit bli något förvirrad.

Men som så många gånger förut kom en notarie, "min" trevliga notarie, till undsättning. Det hade inte alls med några mänskliga rättigheter att göra utan i stället var det något med Human Resources. Ja, det är aldrig för sent att lära sig nya saker och förhoppningvis vet de som är intresserade av tjänsten vad den innebär (förklaring finns) och även vad den för mig numera kända förkortningen kan stå för.

�r k�rlek = Tid

Sven Martinger — Sun, 07 Mar 2010 17:29:39 +0100

"If I only had time, only time" är en låt som jag som ung lyssnade en hel del till eftersom jag helt enkelt gillade den. Det var nog i och för sig inte så mycket texten jag föll för utan snarare rytmen och musiken, men visst säger orden en hel del.

Jag vet nästan inget land/kultur som är så fixerat vid just timmar och minuter. Alla nästan snackar om att de måste hinna göra det och detta, för att sedan skynda vidare att göra något annat, som skall avlösas av det tredje.

Det skall hämtas på förskolan, det är föräldrasamtal i skolan, sedan är det fest på jobbet och därefter blir det en kurs man bara måste gå. På jobbet är det skynda (alla arbetsuppgifterna som på kortast möjliga tid måste genomföras, skynda för att därefter ila till bussen eller bilen för att snabbt ta sig till hemmet. Anledningen till brådskan är för att hinna med något ytterligare engagemang. Kanske man måste ha ytterligare ett jobb till vilket man skall hasta för att raskt samla ihop pengar till nästa snabba semesterresa.

Och mitt i allt detta skall relation eller relationer fungera. Hur kan vi bara klara det? Många av oss mäktar helt inte med det tempo som tycks vara vår tids förbannelse och gissel. Vad skall vi med all tid till? Genom historien har vi aldrig haft längre tid att leva och ändå har vi aldrig haft så bråttom. Och det vi har runt omkring oss har vi alltid ett krav på att det också skall gå snabbt allt från tåg och flyg till bredband och annan kommunikation.

Hur bra är det egentligen för oss? Jag tror att vi helt enkelt både bör och måste lugna ned oss. Kanske ge varandra lite mer tid och omtanke. Det verkar nästan som om tid som vi ger varandra är den finaste kärleksgåva vi kan erbjuda. Och då tror jag att vi redan i morgon på Internationella kvinnodagen kan börja med att ge vår käresta den finaste av gåvor, nämligen en del av vår egen tid.

Lars Lerin tur och retur

Sven Martinger — Sun, 07 Mar 2010 15:27:13 +0100

Det började för några dagar sedan. En kvinna på jobbet upplyste mig om att hon hade varit i Borås och beskådat Lars Lerin utställningen. Hon sa det med en härlig självklarhet. Det senare förstod jag bara inte. Min tanke var nästan enbart att det var kul för henne att komma till Borås. Men mer än så tänkte jag inte just då.

Någon dag senare sa en domarkollega till mig att hon skulle åka till Borås för att titta på Lars Lerin. Hon uttryckte sig nästan på ett sätt där jag förmodades veta något, kanske just om denne Lars Lerin. Jag visste dock inte mycket, varför jag för ovanlighetens skull förblev tyst.

När jag senare kom hem sa Erika att vi närmast var tvugna att gå på utställning på Konsthallen. Det var som idag sista dagen för Lars Lerin utställningen. När jag försiktigt började undra över denne Lars blev Erika nästan lite gramse på mig och sa att om honom hade vi talat en hel del, ja, inte bara vi utan också goda vänner till oss. Min senilitet kändes inte bara i antågande; den kändes verkligen fullbordad.

Och nu har vi varit där och visst var det fantastiskt. En massa människor vilka säkerligen var kulturintresserade för de hade just det utseendet och de kläder som kännetecknar människor som kallar sig kulturella. Tavlorna av Lars Lerin var på något sätt inspirerande. Inte var de glada, inte var de vackra, men för varje gång jag tittade på dem upptäckte jag något nytt. Och det är kanske det senare som gör att konst rubriceras som stor. Jag tror, men är långt ifrån säker, att det förhåller sig på det viset.

Beh�ver �lgen en advokat?

Sven Martinger — Sun, 07 Mar 2010 12:12:45 +0100

Kan med förvåning ta del av en artikel i dagens Aftonbaldet av vilken det framgår att idag skall det vara folkomröstning i Schweiz angående djurens rättigheter. Inte för att jag riktigt förstår det hela, men i artikeln finns en namngiven advokat som tydligen specialiserat sig på att föra just djurens talan i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Sådant här kan förvåna mig. Schweiz har av tradition varit och är ett högteknologiskt samhälle om även konservativt i sina olika framtoningar. Vidare är att märka att avståndet mellan Skåne och norra Schweiz inte är mer än cirka 100 mil. Vi snackar alltså om ett alpland som ligger tämligen nära vårt eget och ändå skall det nu tydligen röstas om något som i vart fall vid första påläsning verkar vara närmast ett för tidigt aprilskämt.

Nu skall ingen tolka mig på det viset att jag skulle vara en djurhatare. Tvärtom. Jag tar illa vid mig av människor som utsätter djur för förnedrande behandling och då jag själv konfronterats med sådana personer brukar jag i mitt inre undra vad det är för fel, inte på djuret men väl på den ondskefulla personen bakom agerandet.

Men därifrån är avståndet långt till att ge djur allt från hundar till fiskar möjlighet att anlita juridiskt biträde för att på det sättet om möjligt få upprättelse. Eller är det kanske helt enkelt på det viset att det arbete som åklagare här i landet gör för Statens räkning ombesörjs i Schweiz av privatpraktiserande advokater. I så fall är det inget märkligt, endast ett annat sätt att lösa tvister.

I avvaktan på svaret får vi måhända utse ett juridiskt biträde till den älg som för någon natt sedan förirrade sig in på en skola på Sjöbo här i Borås. Jag tror att älgen kommer att behöva hjälp med juridiken, i synnerhet om det nu mot älgen kommer att föras skadeståndstalan.

D�r inne, h�r ute

Sven Martinger — Sat, 06 Mar 2010 19:01:13 +0100

I morgon, första söndagen i mars, är det åter dags för de hågade (och vältränade) att åka Vasaloppet. Ibland tror jag att det för vissa är närmast en manlighetsrit eller så säger jag så enbart av den anledningen att jag inte själv orkat med att träna tillräckligt mycket för att spänna på mig skidorna och ge mig iväg alla de mil som det är frågan om. Och nu lär det nog vara för sent, även om en del personer i helt andra sammanhang påstår att det aldrig är för sent.

Att träna utomhus tycker jag är sunt på något vis. Min känsla är förmodligen dikterad av att då jag var betydligt yngre än nu sprang jag omkring i de skånska småskogarna, allt för att skaffa mig en kondition som kändes bra. På den tiden var jag nästan en fanatiker vad gällde träning; varför vet jag inte bara. Men det är väl på det viset att mycket man hittar på i livet har man väl efteråt svårt att många gånger hitta en rationell förklaring till. Att sedan en hel del psykologer kan hitta djupa ibland mörka anledningar till våra beteenden är en helt annan sak och deras förklaringar har sällan intresserat mig.

Då jag dagligdags går till arbetet på tingsrätten går jag förbi nygamla Ullevi. Där innanför jättelika fönsterrutor finns ofta ganska så många människor som svettas på rullband och andra maskiner, den ena mojängen märkligare än den andra. Det är bra att de "plågar" sin kropp, men jag tror aldrig riktigt att jag kan se tjusningen med den typen av "indoor acitivity". Det känns lite väl konstlat för egen del. Å andra sidan lär det där inne förbrännas en hel del kalorier och kan vi inte bli av med dem på annat sätt så får det väl bli det i-lansproblem som det onekligen är. Många andra svälter och får inte i sig nog med kalorier och vi gör nästan allt för att bli av med kalorierna vi fått i oss. Världen är nog inte riktigt klok, om vi rätt besinner hur olika männsikors situation ter sig där inne och här ute.

Kl�derna g�r mannen/moderaten

Sven Martinger — Sat, 06 Mar 2010 16:26:09 +0100

Ofta har vi nog hört (i mitt fall tvingats höra) att kläderna är det som gör att vi män är och blir behandlade som just män, förmodligen med tillägget riktiga män. Lite till mans vet vi nog innerst inne att det inte är på det viset, men uttrycket lever givetvis kvar och dammas av lite då och då i de mest passande eller opassande sammanhang.

Men av gårdagens Aftonblad (fanns även en liten hänvisning till artikeln i dagens pappersBT) att döma så är det nu Moderaterna som är ute på catwalken och som jag nog förstått det hela anbefallt eller kanske ombett sina valstrateger att klä ned sig. Det är den folkliga imagen som skall lysa igenom även då det gäller klädval och klädstil.

Det hela kan nog ses mest som kuriosa, men har ändå ett visst nyhetsvärde. Då det var val förra gången kom det ofta på tal från Moderaterna själva att partiet var det nya arbetarpartiet med den självklara anspelningen att Socialdemokraterna var det gamla. Förhoppningen utifrån moderat synvinkel var nog att det som är nytt går hem och det som däremot är gammalt skall snabbast möjligt bytas ut. Nu gjorde Moderaterna ett bra val 2006 så det är kanske inte så konstigt om man till valet 2010 vill fortsätta sitt segertåg och därvid betona det alldagliga även då det gäller klädedräkt. Å andra sidan betonar ju samma parti individens frihet att i stort sett göra vad han eller hon vill så länge det inte står i strid med lagen, varför det kan uppkomma litet av ett dilemma.

Ja, vi får väl helt enkelt avvakta valrörelsen och se vad som händer. Det blir kanske Lars Ohly i ordensprydd frack och Herr Statsministern i kortbyxor. En intressant tanke, men förmodligen stannar den därvid.

R�dhuset - 100 �r

Sven Martinger — Sat, 06 Mar 2010 11:48:32 +0100

"Den skyldige återvänder alltid till brottsplatsen" lär vara ett uttryck som kanske kan tänkas stämma in på mig idag då jag tillsammans med Erika besöker Rådhuset i Borås. För egen del var det dryga 15 år sedan jag arbetade där, men viktigare i sammanhanget är att själva byggnaden firar 100 år. Det var Open House så det stod härliga till. Det verkade ett tag som om hela staden hade gått man (och kvinna) ur huse för att fira denna hundraårige eller hundraåriga jubilar. Från personalens sida hade man verkligen arbetat igenom det hela.

Det delades ut material, rundvandringar i pluralis (Du Stefan, var helt fantastisk i din långa rock) samt inte minst rättegångsspel som verkade nästan mer autentiska än de rättegångar jag själv håller i Göteborg. Kära hustrun var där som nämndekvinna, ständigt trevliga Ragnhild som ordförande, advokater och åklagare med vilka det alltid är roligt att slänga käft samt en massa igenkända människor (Sjöbogangstrarna t.ex.) bland den månghövdade publiken. Det var helt enkelt folkfest.

Där satt jag så och lyssnade på rättegång. Det är inte var dag jag sitter bland publiken. Nog kändes det lite ovant, men det berodde kanske mest på att jag inte fick hålla låda. Jag uppförde mig exemplariskt, något som måhända kan ha förvånat de personer till vilka Erika uttryckt en tanke att jag som publik nog skulle bli tämligen bråkig. Men de fick tji.

Nästan lite vemodigt var det att sitta där i den där stora, vackra salen med enormt välputsade mässingskronor. Kanske man med stigande ålder blir lite lätt gråtmild (jag som trodde att den åkomman endast drabbade alkoholister), men sammanfattningsvis var återseendet kärt. Det var två vänner som återförenats och som efter en pratstund i samförstånd därefter åter skildes. Så sakteliga lämnade jag därefter allt bakom mig och tog solen som följeslagare hem. Rådhuset är still going strong - kunde jag konstatera - en pigg hundraåring som bär sin ålder med allra största heder.