Bor�s Tidning - Blogg - Sven Martinger

Under regnb�gen ( Under the rainbow )

Sven Martinger — Thu, 02 Sep 2010 12:20:47 +0200

Vi här på Jorden är jättemånga. Hur många exakt vet jag inte och förmodligen ingen annan heller. Att hålla reda på det är därtill meningslöst för vi vet nog alla att i varje tickande sekund föds nya människor och samtidigt försvinner givetvis en hel del. Att för alla dessa helt olika människor med olika förutsättningar och boende på vitt skilda platser hitta något som förenar kan vara nog så marigt, men igår då jag stod där på busshållplatsen vid Resecentrum i Borås fann jag åtminstone ett fenomen som garanterat ses som något psotivt av ALLA oss människor och det är regnbågen. Jag hoppas bara att jag nu inte påstår för mycket.

En pendlande kvinna och jag stod där och samspråkade som en hel del pendlare just gör med varandra. Jag vet inte om hon vet mitt namn, men jag vet definitivt inte hennes. Hon är ett igenkänt ansikte som gör mig glad då vi återses. Förmodligen har jag ungefär samma inverkan på henne.

Och medan vi stod där och snackade lite fick vi båda och ungefär samtidigt syn på Regnbågen med stort R. Den var så oerhört väl bågformad och alla dessa vackra färger på en gång gjorde just då att vi för en stund blev närmast mållösa och beundrande. Naturen, bland asfalt och avgaser, kändes renare och förmodligen var både hon och jag för ett ögonblick tillbaks där vi en gång har varit. Var nu det kan ha varit.

Ja, inte är det konstigt att det här fenomenet också har blivit besjunget. Regnbågen är fascinerande med sina färger, dess form och inte minst att den i sin skönhet kan förena oss alla till den beundran vi känner för naturen. Sedan var det åter verkligheten och dags att stiga på Svaneholmsbussen för avfärd hem två hållplatser.

Tack alla sn�lla m�nniskor !

Sven Martinger — Thu, 02 Sep 2010 11:45:05 +0200

Rubriken låter närmast som ett Farväl till alla läsare, men så är den inte tänkt. I stället får rubriken och den här bloggen bli en hyllning till alla snälla människor som springer omkring i världen och gör den så bra som den nu går att göra.

Väldigt ofta skriver jag här på bloggen om ämnen som är tämligen kontroversiella. Det kan vara i stort sett allt, från smått till stort, allt med mer eller mindre personliga inslag. Och ändå verkar människor oerhört snälla. Ibland kan jag ha tänkt så här att nu blir säkert en hel del läsare stötta i kanten av det jag just framfört, men alls icke. Nu utgår jag emellertid ifrån att BT inte fångar upp eventuella elakheter i ett censureringsfilter.

Helt nyligen skrev jag om min dumhet, i och för sig delad sådan med Falco G, då det gäller det här med röstning. Och vad hände då? Jo, två ytterst vänliga personer kommenterade min blogg, såsom jag också hade bett om, och vips var min okunnighet läkt. Även om, då jag läste deras välmotiverade svar, jag blev helt varse att min egenetikett som DUM var välbefogad.

Och inte bara här på denna sida möter jag hyggliga och goda människor. Jag tycker jag möter dem överallt. Ofta är de i hissen på jobbet, i rättssalen, kanske på gatan, vid ett politiskt möte, i en undervisningssituation. Överallt finns Ni helt underbara människor. Visst kan det finnas enskilda obehagligheter - jag är inte enögd än - men om vi betänker all vänlighet som vi oftast bemöts med är livet nog så gott att leva. Rätt skönt att ibland tänka i de här banorna.

Tack, Janne och andra gr�vande journalister

Sven Martinger — Wed, 01 Sep 2010 21:07:08 +0200

Hur fanken skulle det se ut i samhället om vi inte hade journalister och annat mediafolk som med sin iver, nit och samhällsengagemang grävde i saker och ting som de funnit och finner märkliga. Vi hade fått, är jag helt övertygad om, ett betydligt sämre samhälle än det vi ibland tar för givet. De här många gånger orädda personerna gör en enorm samhällsnytta.

Vanligtvis är det nämligen på det viset - ungefär likadant överallt på jorden och oberoende av i vilken tidsålder vi levt eller lever - att olika yrkesgrupper alternativt organisationer sluter sig tätt samman då det utanför finns en fiende som de bedömer som ett hot. Detta är en helt naturlig reaktion, men givetvis en destruktiv sådan i ett större sammanhang. Och det är här journalisten gör oss alla en stor tjänst även om hans eller hennes arbetsinsats säkerligen inte bedöms på det sättet av de personer som blir föremål för frågor och vidare undersökning.

Nu kan vi läsa att det för tjänstgörande åklagare (tack och lov att vi också har orädda och mycket kompetenta åklagare här i landet) har framkommit ytterligare anledningar att gå vidare med de inom Göteborgs Stad väckta mutmisstankarna, vilka kommit i dagen helt och hållet tack vare Uppdrag granskning och den enorma och av Staden delvis motarbetade möda som deras journalister lagt ner.

Det känns bra att allt detta blottläggs. Vi skall för tusan inte ha någon spirande mutkultur. Det är främmande för vårt land och bör så förbli. Om det nämligen går att köpa tjänsteman är den svenska rättskulturen på väg att helt vittra sönder. Och hur skulle det kännas. Då kan vi verkligen aldrig mer lita på någon och i förlängningen erhåller vi ett samhälle där den starke ständigt tar sig rätten på den svages bekostnad.

Delad dumhet �r halv dumhet??

Sven Martinger — Wed, 01 Sep 2010 12:22:33 +0200

Om man delar dumheten så bör den väl bli halverad, åtminstone om man delar den på mitten. Egentligen brukar vi väl knappast tala om dumhet på det viset, men hade vi använt glädje på samma tema hade det varit lättare att förstå för vem har inte hört uttrycket "delad (dock med någon annan) glädje är dubbel glädje".

Hur som helst har jag ett litet problem, som jag tror att jag delar med en hel del andra. Givetvis bryr sig de flesta inte om just detta, men några som bryr sig finns det säkert. Falco G, en ytterst angenäm person, som är Kommundelsnämnd Götas orförande har ungefär samma problem som jag, varför jag med viss lättnad kan påstå att jag är inte ensam med min dumhet. Och det om något känns trösterikt. Igår kväll sa Falco i och för sig att han skulle ta reda på det hur det förhåller sig, men jag använder den lätta, breda datavägen och försöker nu via bloggen få ett förmodligen enkelt svar på detta mitt problem.

Nu har ju den tiden börjat då vi alla som vill kan gå och poströsta. Det gäller då att ha med sig röstkort och id-handling. Sedan en liten snabb tur till vallokalen (GLÖM NU INTE ATT RÖSTA I VALET) för att stoppa papper i kuvert för att därefter lämna till valförrättare. Så långt har jag inga problem med det hela.

Men sedan finns ju också den möjligheten att jag som röstare ångrar mig och då kan jag gå till vallokalen på valdagen och lägga min röst. Men hur i all sin dar kan då valförrättarna veta vilken som är min röst. Man kan ju inte bara på måfå plocka upp ett lämpligt valkuvert och påstå att det där är säkerligen Sven Martingers. Och inte går det väl att identifiera på annat sätt för då försvinner ju hela valhemligheten (i mitt fall kanske inte så hemlig, men för många andra).

Som alla läsare redan förstått har jag problem; kanske inte världsproblem, men väl valproblem. Och det känns inte riktigt bra, nu inför det stundande valet, varför snabb hjälp efterfrågas.

Du beh�ver inte vara orolig!

Sven Martinger — Wed, 01 Sep 2010 08:56:06 +0200

I aktivt utövande partietablerade kretsar går nu snacket om Sverigedemokraterna och deras eventuella fara för vad vet jag. Diskussionen är långt ifrån ny, men då de flesta opinionsmätningar pekar dithän att Sverigedemokraterna kommer att få riksdagsrepresentation blir det givetvis högaktuellt att dryfta hur övriga partier skall ställa sig till detta tämligen nya parti.

Själv är jag av den uppfattningen att makten i sig förändrar nästan allt och alla. Och sak samma kommer att hända med Sverigedemokraterna. Det är i vart fall vad jag tror. Jag påstår inte att makt - även om det också givetvis händer - korrumperar, men det förändrar alltid människor. På något närmast obevekligt sätt glider det kantiga in i något som snabbt bidrar till att fenomenet blir som de rundade stenarna på stranden.

Vi kan ta ett parti som Ny demokrati. Med buller och bång samt ölbackar tog sig Bert och Ian in i riksdagsrummet. Vad hände sedan. Partiet förändrades snabbt och bröts så sakteliga sönder. Idag är partiet enbart en historisk parentes och inget annat. Jag själv är närmast övertygad om att sak samma kommer att hända med Sverigedemokraterna. De s.k. fina salongerna förändrar människor till närmast oigenkännlighet åtminstone för dem själva. Och då det lite "uppstudsiga" partiet slutar med att för de etablerade vara "a pain in the ass" blir deras tidigare trogna understödjare besvikna och inte längre trogna. Partiet försvinner och deras supporters vänder sig till något annat okonventionellt parti. Så tycks mig utvecklingen kunna beskrivas i något förenklade termer.

Har Du tid /en minut/?

Sven Martinger — Tue, 31 Aug 2010 14:32:43 +0200

Jag är klart fascinerad av det här med tid eller rättare sagt bristen på det som vi alla har. För varje generation blir vi äldre - måhända bryts trenden snart - med det självklara konstaterandet att vi då får mer av levande tid, men det ända jag hör är människor som har tiden närmast som en extrem bristvara.

Det nästan skriks ut - JAG HAR INTE TID - från väldigt många människor och de som inte artikulerar sig på det viset ger ändå med sitt kroppsspråk till känna att tid finns inte vare sig för det eller något annat. Hur har det egentligen kunnat bli på det viset? Det är ju helt sanslöst.

Skulle vi be någon om något så börjar frågan närmast med en ursäkt och för att inte "stjäla" för mycket tid från någon annan lägger vi ofta till den inskränkning som finns i rubriken eller att "vi skall inte störa särskilt länge" eller "det här kommer att gå fort". Vad är det vi håller på med egentigen?

Har vi inte alla ganska så gott om tid. Om vi nu händelsevis inte har det så är det väl lika bra att vi förliker oss med det. Och skulle man sedan gå till olika projekt i samhällsekonomin så nog kommer det alltid fram det här med tidsaspekten. Byggs det en ny motorväg så kommer vi att tjäna så och så många minuter. Och dras tåget genom i stället för över Hallandsåsen så kommer vi att tjäna så och så många minuter.

Vad skall vi med all tid till? Vi har ju ändå bara den tid som av olika skäl - härligt nog obekanta för oss i förväg - livet behagar ge oss.

Om det inte bara vore f�r Mona....

Sven Martinger — Tue, 31 Aug 2010 12:40:56 +0200

I dessa valbråda dagar duggar opinionsmätningarna tätt. Alliansens sympatisörer är glada, allt medan de Rödgröna hänger lite med huvudet. De senare försöker dock för egen del lätta upp stämningen med att än är det flera veckor som senare blir till dagar innan valet är ett faktum.

Vad som slår mig något i den här valrörelsen är vad många samstämmiga kommentatorer yttrar på nätet, nämligen att Mona är olyckan till allt (eller nästan allt). Och då jag vid några tillfällen har delat ut valmaterial har jag väldigt ofta fått den kommentaren som utgör bloggrubriken.

Vi lever tydligen i en personfixerad tid, ibland på gott ibland på ont. Jag tycker nog att det är mest av ondo. Senast jag minns en sådan fixering vid viss person är under Olof Palmes tid. Men skillnaden mellan Palme och Mona är väl uppenbar. Palme kunde vara oerhört vass, närmast raljerande mot sina motståndare. Och då får man nog räkna med - vilket Plame givetvis också gjorde - att få extra många ovänner åtminstone om man som Palme sysslade med politik.

Och riktigt beklagligt är det då många människor än tar upp det här med Toblerone och Mona. Snacka om att vara långsint. Jag kan bara inte begripa det hela. Kanske - hemska tanke - anledningen i stället till det hat (jag vågar påstå att bland vissa personer finns tyvärr sådana starka negativa känslor) som ändå synes finnas ligger i att Mona är kvinna och kanske också att hon klart uttalat sitt stöd för utsatta grupper såsom bl.a. HBT-personer och människor med en utländsk bakgrund.

Själv skulle jag nästan som ett barn vilja uttrycka det hela med ordet "det är tonstigt".

Vem har gett min fru en rak h�ger?

Sven Martinger — Mon, 30 Aug 2010 18:58:18 +0200

Först sa jag till Erika ungefär så här. Inte kan jag väl skriva en blogg om detta. Det kan ju finnas människor som då kanske tror att jag försöker skaffa mig någon variant av alibi på det sättet att inte kan väl någon misstänka mig om jag t.o.m. skriver om det hela. Men då sa Erika, klok som vanligt, att hon tyckte att jag i så fall underskattade mina eventuella läsare och varför skulle jag det. Alltså blir det som det följande.

Jag märkte inte så mycket i morse då jag lämnade det gemensamma hemmet. Det var ungefär som vanligt med det undantaget att Alfreds syssling Simon följde med mig till bussen eftersom Simon skulle återvända till Göteborg.

Uppåt dagen då jag ringde hem hörde jag dock på Erika att allt stod inte rätt till. Hon hade tagit någon salva runt ögonen för att på det sättet slippa en irriterande klåda, men tydligen gjorde salvan det betydligt värre. Själv uttryckte hon sig så "att jag ser inte riktigt klok ut och ser jag ut på samma vis i morgon kommer jag inte att gå till Högskolan". Jag tror också att hon la till att vem som helst som såg hennes skulle tro att hon åkt på stryk. Det är ungefär där som den raka högern kommer in i sammanhanget.

Jag var nog lite skeptisk till hennes uttalande. Väl hemkommen kunde jag dock konstatera - och då hade det allt enligt Erika blivit betydligt bättre - att Erika såg lite speciell ut. Kanske inte riktigt resultatet av ett slag, men i vart fall en ögonskugga av djärv färgsättning och därtill fanns den såväl ovanför som under ögat. Nu tror jag dock inte att det blir något mode av detta. Lär vara för djärvt om jag skulle bli tillfrågad.

Erika, älskling, hoppas Du snart blir bra. Inte skall väl hemmet bli ett fängelse med dig och dina målade ögon inlåsta i ett av de obefintliga tornen.

Jag vill bara inte

Sven Martinger — Mon, 30 Aug 2010 12:58:43 +0200

Visst har vi väl alla känt så någon gång. Man vill bara inte vara med. I stället vill man hoppa av. Nu har jag dock ett problem, för jag vill hoppa av tiden och det är måhända lite besvärligt om man som jag alltjämt vill fortsätta att leva som människa.

Det här började redan för någon månad sedan. Erika och jag var ute på havet med en liten passagerarbåt. Båten var mahognylysande fin och vädret var minst lika fint. Det var Sverige då landet är som allra bäst. Säkerligen fanns inget moln i närheten. Jag frågade den vänliga besättningen om något, som jag nu glömt, men svaret kommer jag alltjämt ihåg. Hon sa nämligen "att nu är det inte lönt för sommaren är ju nästan över".

Hennes sätt att uttrycka sig kom som en obehaglig kalldusch. Hur fanken kunde hon, i övrigt vänliga människa, uttrycka sig på det viset. Det var ju mitt i sköna sommaren och ändå kom hon med den klara antydningen att sommaren när som helst var till ända. Jag blev minst sagt stött, men visade på inget sett min känslomässiga förtret. Hon visste bara inte hur rätt hon hade och även det har ju så här i efterhand retat mig något.

Och när Erika härom veckan bad mig att på Ica köpa några bollkryss så vägrade jag även det. Den blomman, i likhet med ljung, är nämligen intimt förknippad med höst, kyliga nätter och en hel del regn. Jag vill bara inte att sommaren skall vara över. Det är ju för fanken nästan ett helt år till nästa sommar. Ändå kunde jag känna att den här morgonen bet det till i skinnet då jag var på väg till bussen. Jag skulle nästan vilja kasta in handduken, men det är ju inte lämpligt. I stället får jag väl ta på mig ytterligare kläder för att slippa höstfrysa. Realism i stället för dagdrömmeri.

Din egen son

Sven Martinger — Mon, 30 Aug 2010 10:46:05 +0200

Ibland förs debatten om rätt och fel i mycket kategoriska ordalag. En del snackar om hur mesiga myndighetsföreträdare är och andra hur felaktiga bestämmelserna ter sig. Det verkar som om det inte finns något mellanläge alls, även om vi alla vet att det nästan alltid är på det viset att de flesta har såväl lite rätt som lite fel. Vanligtvis är orden hårdast då det gäller brott och straff. Inom andra juridiska områden - t.ex. inom arbetsrätten - kan parterna många gånger komma överens och lugnet lägger sig över arbetsmarknaden åtminstone för den gången. Å andra sidan kan den här förutnämnda motsättningen mellan rätt och fel ligga i systemet som sådant eftersom förlikningsmöjligheter saknas i brottmål.

Men hur lätt kan det inte vara att din son kanske blir anklagad för våldtäkt eller annat sexualbrott. Till skillnad från vad som ibland hävdas i debatten är straffen för sexualbrott tämligen stränga i Sverige och inget fel i det. Att kränka en människas mest intima liv är något förskräckligt.

Många har också starka åsikter i de här frågorna. Men tänk om det är din egen son som sitter på den anklagades bänk. Är det då lika lätt att ha åikter om stränga straff. Sexualbrott, bl.a. på grund av sin känslighet, är nämligen svårutredda och då kan också bevisläget te sig besvärligt. Samtidigt får det bara inte gå snett. För vilken förälder vill ha en son som dömts som våldtäktsman och som i själva verket är oskyldig. Och då måste vi också förstå att en våldtäkt kan vara under ett frivilligt pågående samlag, men där t.ex. kvinnan plötsligt säger Nej, men mannen ändå fortsätter med de sexuella aktiviteterna. Självklart skall ett Nej alltid respekteras, men under loppet av någon eller några minuter kan livet för de berörda plötsligt ändras ytterst drastiskt. Kvinnan blir förnedrad och mannen kommer därefter att alltid få leva med stämpeln att vara våldtäktsman.

Då är det kanske inte lika lätt som förälder att vara kaxig.

Den fulla haren

Sven Martinger — Sun, 29 Aug 2010 16:08:12 +0200

Idag söndag hade Erika (framför allt hon) de bästa av ambitiösa planer för att få viss ordning på trädgården. Av någon anledning har Boråsträdgården blivit kraftigt eftersatt detta året. Varför vet jag inte riktigt, men naturen kan sägas ha tagit över, helt och hållet.

Såsom tecken på detta finns det överallt gula höga växter - Gullris tror jag att de benämns - som nästan tagit över helt och hållet. Vi talar om minst hundratals vackert gula blomster, men Erika hatar dem verkligen. Hon lägger på det hela ett ekonomiskt betraktelsesätt och säger att Gullriset har dödat allt annat som kan ha kostat tusentals kronor. Jag förstår henne, men samtidigt tror jag att Erika överdriver en smula.

Just nu hade vi en god vän på besök, Ellinore, och inför åsynen av vår trädgård sa hon spontant hur frodig den ser ut. Kan i och för sig vara en omskrivning för att den är vildvuxen och sanningen att säga så är just nu tomten vild och kanske även lite galen.

Nu har vädret idag varit minst sagt spontant. En hel del sol, men plöstligt är himlen oroväckande mörk och innan man vet ordet av är det ösregn som gäller. Mellan in och ut springer jag som en skållad råtta och en sådan råtta gör ingen nytta i en trädgård som vår.

Plötsligt upptäckte jag emellertid något som såg ut som en stubbe och började verkligen bli orolig för det vildvuxna. Gränser bör ju finnas så här mitt inne i stan. Stubben visade sig dock vara en hare som verkade minst sagt påverkad. Djuret låg där och slafsade i sig några halvruttna äpplen. Fulla älgar har jag hört talas om, men kan även harar bli på lyset. Tydligen, för djuret blev inte ens skrämt då jag passerade det på meterns avstånd.

Fascinerande, men säkert är att i morgon ser trädgården minst lika vildvuxen ut som idag. Ingen ändring därvidlag, enbart en sjungande, lullande hare som spankulerar omkring på två ben (det senare var kanske bara i min fantasi)

Dumokrati

Sven Martinger — Sun, 29 Aug 2010 12:43:13 +0200

Den ryska duman talas det ibland om. Men den här titeln har inget med denna att göra, snarare en förvrängning av det på grekiska högt prisade ordet för folkstyre. Jag tror att första gången jag hörde ordet dumokrati var då det flög över läpparna på min samhällslärare på gymnaiset. Förmodligen ville hon - jag vet inte så säkert - ge uttryck för något odemokratiskt ideal som hon måhända hyllade, men som sagt jag vet inte riktigt. Hon avstod från att ytterligare kommentera begreppet.

Själv kommer jag att tänka på det då jag nu i dagarna hör och nästan tvingas höra politiker av olika schatteringar. Även om jag själv är lokalpolitiker så är ju inte politiken min profession, men de som har politiken som yrke hur ser de egentligen på oss väljare.

Säkerligen varierer det från person till person. Många är nog ödmjuka inför sitt uppdrag, men förmodligen finns personer som har en helt annan syn på dem som de har att tacka för sina uppdrag och sin försörjning. Detta sägs givetvis aldrig rakt ut, för det skulle vara förödande, åtminstone för dem själva. Och i Sverige är vi ytterst känsliga för ord och vilka associationer de kan ge upphov till.

Men ibland känns det som om politiker från alla läger ger oss besked som nästan förutsätter att vi är dumma i huvudet. Och skulle så vara fallet kan ju ordet dumokrati få en alldeles egen betydelse. Vi som väljarkollektiv betraktas som lite mindre vetande och därmed lättlurade.

Det senaste i raden är att en hel del löften ges - alls inget nytt -, allt för att locka väljarröster. Men hur ser löftena egentligen ut. För mig är ett löfte vanligtvis en reservationslös garanti att göra det eller det om jag ges möjligheten. Men nu verkar inte detta var det moderna. I stället lämnar partierna vissa löften enligt den gamla modellen och därutöver kommer ett åtagande som är villkorat på det sättet att det hela kommer att införas om ekonomin det tillåter. Ja, se det var en fyndig variant. På det sättet verkar kanske löftet betydligt bättre än vad det först tycktes, för det är många gånger lätt att i ett valtal svälja själva reservationen. Men jag tror och hoppas att vi kan genomskåda detta. Svenskar i gemen är nämligen mer demokratiska än dumokratiska.

Vi kommer att drunkna i v�r egen skit

Sven Martinger — Sun, 29 Aug 2010 11:38:56 +0200

Inte känns rubriken särskilt hoppingivande, men just nu känner jag mig också rätt vissen. Jag har något - och det där något är negativt - i kroppen som inte borde vara där. En liten idiotisk förkylning kombinerad med förhöjd kroppstemperatur. Lägg därtill att jag är som alla andra karlar högst ynklig då inte allt är på topp.

Nu skall jag även åka till tippen, dvs återvinningsstationen. Jag frågade Erika om allt jag skulle ta med mig var en veckas skit, men hon försäkrade att skräpet var äldre än så. Nu står på köksgolvet, klart för avfärd, den ena bärkassen efter den andra. Att slänga skit är nämligen alls ingen skitsak. Det är ett närmast komplicerat värv som kräver i detta fall sin man.

Där har vi påsen med tidningar och allt annat som lämpligen placeras i samma container. Och ve den som slänger fel. Då blir det avbasning på plats. En annan hög innehåller wellpapp. Sedan har vi en inplastad bärkasse med elektronik och i den finns även glödlampor av olika slag. En liten hög innehåller metall. Sedan finns en stor kasse med sådant som skall slängas i containrar utanför det avspärrade området. Där har vi konservburkar och flaskor.

Sedan har jag också redan lagt in i bilen en stor svart sopsäck som innehåller skit från hängrännorna vilka jag tömde för någon vecka sedan. En liggstol från trädgården har nu helt gett upp efter dryga tio år i svenskt blött sommarväder. Jag förstår stolen mycket väl.

Men innan jag själv dör skall jag ta en kopp kaffe och sedan blir det bara att med allt bråte drukna på Lusharpan.

Ni �r bara dumma i huvudet !!

Sven Martinger — Sun, 29 Aug 2010 11:08:11 +0200

Ofta vid mina föreläsningstillfällen brukar jag tala om Sunt förnuft som en viktig rättskälla. I några läroböcker lär inte denna finnas, ty där står endast det mer traditionella i form av bl.a. lag, förarbeten till dessa och vägeldande rättsfall (prejudikat), Men det viktiga är ju att vi alla använder det av människor skapade regelverket på ett vettigt sätt. Givetvis vet jag att begreppet "vettigt" kan av olika människor ges olika innebörd, men vanligtvis har vi ett konsensus som förenar nästan oss alla.

På nätet kunde jag idag läsa om en rådig kvinna som försökte hjälpa en för henne okänd man som blivit riktigt sjuk. Hon försökte få honom till den närliggande vårdcentralen, men där var man tydligen inte villig att ta emot honom enbart av den anledningen att kvinnan inte kunde uppge hans personnummer. Verkar det galet? Ja, känner ni tvivel - något som är högst förståeligt - så är det bara att själva läsa om det hela på nätet.

Hur som helst rekommenderades den hjälpsamma kvinnan att i stället ringa efter ambulans. Hon, i likhet med mig själv, hade inte någon telefon på sig och då blev hon av personalen tillrådd att gå till en närliggande Pressbyrå och ringa därifrån. Är det klokt?

När man sedan tillfrågar sjukvårdspersonalen säger en informatör av något slag att så här får det inte gå till, varför rutinerna har setts över. Hur ofta har vi inte hört det förrut. Och jag frågar mig bara - vilka rutiner. Det är ju för fanken inte klokt att man inom sjukvården skall behöva rutiner för en sak som denna. Sunt förnuft och empati borde det heta att hjälpa en människa i nöd. För sådant skall det inte behövas några rutiner eller revideringar av dessa. Förstår man inte bättre anser jag personalen högst olämplig att arbeta inom den sektor där det övergripande målet alltid måste vara att bistå människor som hamnat i nöd.

Och själv är jag ytterst känslig för dylikt okänsligt agerande beroende på en personlig upplevelse i samband med att min far här på lasarettet låg på sitt yttersta. Laglydig in i döden (här skulle uttrycket visa sig befogat) ville jag skaffa lite pengar till parkeringsautomaten. Då jag frågade någon på sjukhusapoteket om hon kunde växla pengar till parkeringsautomaten svarade hon snorkigt att hon tänkte inte hjälpa mig. I stället tvingades jag då springa till ett annat mer serviceinriktat ställe. Det tog självklart lite extra tid och när jag sedan återkom till salen hade min far tyvärr redan hunnit avlida.

Jag s�ger NEJ och �ter NEJ

Sven Martinger — Sat, 28 Aug 2010 18:16:39 +0200

Att jag är gift med ett hygientroll är nog snart en officiell sanning. T.o.m. på lokala valaffischer står att läsa att om sossarna vinner valet så kommer Erika (förhoppningsvisa inte bara hon) att se till att det är lysande rent - i vart fall inte smutsigt - på och runt återvinningsstationerna. Självklart är det viktigt och själv har jag blivit smittad på det viset att jag gång på gång föreslår att fler papperskorgar måste sättas upp i Borås. Jag har även dagtingat (minns ni fortfarande Fälldins uttryck) med min övertygelse och talat om sponsring enbart för att få fler pappersbingar på plats.

Men nu har jag satt ned foten och med hög, ljudlig röst förkunnat för min kära hustru att så blir det inte alls som hon just har föreslagit.

Så här ligger det till. För några timmar sedan var vi och inhandlade bl.a en toalettborste av värsta superklass. Med kom även pedalhink, tvålpump och något för tandborsten att bli placerad i. Allt var av prima kvalitet och är saker och ting tillverkade i höglöneländer så blir priset därefter. Inte vet jag om Erika fick en släng av dåligt samvete (över det höga priset) eller vad som flög i henne. Men plötsligt utbrister hon (jag var alls inte sur vid inhandlandet) att eftersom det hela kostade en hel del pengar, dvs en smärre förmögenhet, så kunde hon få det som gåva/gåvor till bröllopsdagen alternativt som födelsedagspresent.

Och det var då jag slog bakut. Inte fan skall det vara presenter av det slaget. Lite mer personligt bör det enligt mitt förmenande vara. Annars känns det bara helt fel. Så det så. Kalla mig gärna traditionalist; det bjuder jag på.

�r jag moderat - jag har ju varken p�rlhalsband eller slips

Sven Martinger — Sat, 28 Aug 2010 16:20:55 +0200

I dagens pappersBT läste jag på morgonen om kläders eventuella betydelse för valet, väljarna och eventuellt valda. I artikeln fanns också någon uppgift om att inom de moderata leden finns det en rekommendation att inte klä upp sig alldeles för mycket och som exempel på attribut som bör undvikas har det tagits upp pärlhalsband och slips. Själv saknar jag båda, varför den moderata vägen också står öppen för mig. Och det kan ju vara nog så skönt att veta.

Som en del av artikeln fanns också en bildmässig defilering av olika lokalpolitiker samt deras uttalanden i just dessa frågor. En av dem, jag tror att det var representanten för Centern, uttalade sig på ett sätt - att människan skall vara hel och ren - som onekligen hade glatt min sedan länge avlidna moder. Jag vet dock inte om just det uttrycket är mycket att bygga framtiden på; min mor var ju född 1911.

Att döma av de fotograferade politikerna så såg de ungefär likadana ut. Även om det också fanns bl.a. norsk fägring så vågar jag nog påstå att de, till klädseln, såg oerhört svenska ut. Och det om något talar väl om för oss alla att det där med kläderna är av underordnad betydelse. Konstigt skulle det annars vara, tycker jag.

Men lite mysko tycker jag nog det är om det finns såsom i det Moderata exemplet internrekommendationer om vissa attributs olämplighet. Får inte längre överklass klä sig som just överklass. Det är väl inget att skämmas för att man har lyckats här i livet. Eller kan det vara på det viset att det finns lite lurendrejeri bakom det hela. Det "nya" arbetarpartiet vill förmodligen framstå som riktigt folkligt för att på det viset lura till sig väljare och sympatisörer. Inte för att jag vet det, men jag kan kanske i det avseendet ha i vart fall lite rätt.

VERY Close to Home

Sven Martinger — Fri, 27 Aug 2010 19:40:34 +0200

Jag tror att många städer som inte är alltför stora kör med närhetskonceptet. Och det är ju följdriktigt eftersom små städer har små ytor, varför allt och alla med nödvändighet är nära varandra. Kul också att i kampanjer köra med något som har med sanning att göra även om det kan vara lite onödigt att påpeka något som är självklart i sig. Men jag skall nog inte mer uttala mig om marknadsföring för det enda jag därvid kan hjälpligt är marknadsföringslagen av europarätten påverkade paragrafer.

Hur som helst pågår just nu en konsert som är, antar jag, en minivariant av Way out West. Min hustru läste just någonstans om negativa kommentarer om den här Borås varianten. Synd att det finns alla dessa negativa människor som synes ha sitt ursprung i Gnällbältet, men som sedan har spridit sina gener inte minst till Borås. Jag tycker det är bara bra att Borås ordnar sådant här. Inte hör jag väl till den primära målgruppen, men jag uppskattar kreativa människor som får ändan ur vagnen och gör något i stället för bara klagar.

Nu behöver jag inte gå eller åka till Åhaga för vi bor helt nära. Och som alla vet så skall musiken vara öronbedövande hög. Annars verkar den liksom inte räknas. Jag gick där ute med min puttrande gräsklippare - ett mycket konstigt och olycksbådande ljud - och lyssnade till tonerna. På det här avståndet, kanske 500 meter, var det hela ytterst njutbart, alltså konserten.

Plöstligt fick gräsklipparen det där fnattet som det olycksbådande ljudet hade förebådat. Tack och lov stannade inte apparaten, utan den fick en sådan kraft att jag blev nästan orolig. Kunde det vara en dödsryckning. Själv kände jag mig som en nybliven hundägare som ovant nog hade svårt att hålla tillbaks hunden. Och kraften var av det slaget att det var rena turen att jag inte drogs med in på festivalområdet. Men nu är maskinen inlåst och jag kan i lugn och ro ägna mig åt den här redan avklarade bloggen.

Kan jag f� tillbaks mina kl�der?

Sven Martinger — Fri, 27 Aug 2010 15:13:42 +0200

Självklart är det mycket elände som avhandlas vid i synnerhet brottmålsförhandlingar. Brustna förhoppningar, personliga tragedier och att inte vara älskad är ingredienser som ofta kommer i dagen. Väldigt många människor som annars hyser ganska så hårda och rigida åsikter blir ofta omvända då de som besökare finns på plats i sessionssalen.

Idag hade jag en person med skånsk brytning. Lustigt nog blir stämningen alltid lite mer avslappnad då minst två personer i rättssalen talar den dialekten. Inte - får vi ju verkligen hoppas - för att det påverkar dömandet, men något inträffar likväl och det något är enbart positivt.

Sådan var sitautionen idag. En man som hade gått igenom mycket stod inför skranket. Han hade ett långt brottsregister av varierande kvalitet. En period i sitt liv hade han också levt riktigt laglydigt - om man fick utgå från belastningsregistret - men sedan var det åter dags för narkotikamissbruk och då är vägen närmast asfalterad för nya brott.

Hur som helst hade jag tidigare mött honomn vid enbart ett tillfälle, nämligen i samband med en helghäktning. Mannen i fråga, vi kan kalla honom Pelle, hade dock fått för sig att vi hade mötts tidigare. Pelle hyste den bestämda uppfattningen att jag personligen hade hämtat honom från Sahlgrenska till helgförhandlingen. Jag försökte övertyga honom om att så går det inte riktigt till, men Pelle ville inte lyssna på det örat.

Och som avslutning på förhandlingen sa Pelle ungefär som så att om jag nu inte ville kännas vid att vi hade träffats tidigare så ville han i vart fall få tillbaks de kläder som jag tidigare, allt enligt honom, hade tagit ifrån honom.

Ja, hösten har tydligen kommit på riktigt och då blir det där med kläderna än viktigare. Men Pelle, jag kan tyvärr inte hjälpa dig. Kläder får du nog ordna på annat sätt än genom mig, som i detta fall är oerhört oskyldig.

/Nya/ Moderaterna bj�d p� kaffe med dopp

Sven Martinger — Fri, 27 Aug 2010 13:32:23 +0200

Jag fick mig en liten tankeställare då jag korsade Drottningtorget den morgon som redan har passerat. Först såg jag en kvinna som stod där med en liten bricka. Först trodde jag det var än en gång en METRO-försäljare, men kvinnans klädsel gick mer i ljusblått än grönt. Och plötsligt insåg jag att det var valrörelse på gång. Ett gäng ytterst välklädda moderatkvinnor av olika ålderssnitt bjöd på kaffe med dopp. T.o.m. tror jag mig våga påstå att vi hade att göra med hembakat.

Och jag kom då att tänka på vad jag igå kväll utanför ICA-Maxi hade att erbjuda. Jo, en traditionell valpamflett med i och för sig tummen upp på första sidan, men därefter en osedvanligt stor mängd ord och bokstäver. Fanns det kanske inte för mycket information.

Därtill hörde jag ännu tidigare i morse för egen del nedslående opinionssiffror och kanske vi har lite av förklaringen här. Många, för att inte säga de flesta, vill inte ha ytterligare propagandapapper som de ändå slänger. I stället vill de ha vänligt bemötande (där försöker även jag) och kanske en kopp kaffe på morgonen med just hembakat tilltugg.

Hur det nu än går i valrörelsen (säkerligen kommer det att gå bra för någon eller några) så är det av största vikt att vi uppdaterar oss. Inte för att de politiska idéerna på något sätt är döda - det vägrar jag tro - men budskapet dvs kommunikationen i sig är så förbaskat viktig. Det är kanske där som hela valrörelse avgörs och då är jag rädd för att en kopp kaffe på morgonen kommer att slå betydligt bättre än av mig sent på eftermiddagen utdelad s.k. samhällsinformation.

Min egen valr�relse har b�rjat

Sven Martinger — Thu, 26 Aug 2010 20:21:11 +0200

Tro nu inte att jag börjat med det där Kryssa Sven för fullmäktige eller annat beslutande politiskt organ. Jag är inte särdeles förtjust i personvalskampanjer. Anledningen därtill beror nog främst därpå att då kommer politiken och dess huvudlinjer lite i skymundan för den personen som önskar så innerligt att andra skall rösta in honom eller henne. Jag tycker att vi skall rösta på ideér och inte på enskilda personer. Sedan behöver det i och för sig inte finnas något motsatsförhållande däremellan.

Vid morgonens buss sa en trevlig kille till mig att han tyckte att valrörelsen till dags dato varit ganska så ljum och närmast lite tafatt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Men jag blev just räddad av en ytterst trevlig ungsosse som delade ut banan samt flygblad. Jag blev alltså "saved by the bell".

För egen del har valrörelsen kommit igång ordentligt först idag. Och då menar jag att jag gått från ord till handling. Under dryga timmen stod jag utanför ICA Maxi och delade ut valpropaganda. Med mig hade jag Rauno och min trevliga dotter Malena så alla kan nog förstå att jag var i mitt esse.

Med sådant härligt sällskap går det lätt att propagera, men sedan hör också till saken att människor i gemen är särdeles trevliga. En hel del människor vill inte ha mitt material, men ytterst få är ovänliga. Och ändå har jag givetvis att göra med en hel del politiska meningsmotståndare. En och annan vill snacka och då tar jag det snacket mer än gärna.

Och det här med att lyssna till vad människor har att säga är kanske det allra viktigaste. Och ungefär så klokt uttryckte sig Malena då jag senare på kvällen släppte av henne att hon väljer ofta att lyssna till människor och vad de har att säga. Framför att pressa egna åsikter på de här personerna. Nog så viktiga synpunkter även om jag för egen del har ytterst svårt att låta bli att intensivt snacka för varan.