Bor�s Tidning - N�je

V�ldsben�gen katt ot�ckare i 3D

TT Spektra — Wed, 01 Sep 2010 12:48:39 +0200

Barnfilmen "Som hund och katt – Kitty Galores hämnd" får två olika åldersgränser.

Dungen ? inte s� farligt arga

Tue, 31 Aug 2010 15:53:00 +0200

Gustav Ejstes och hans Dungen fortsätter sina intergalaktiska flöjtfärder med popraket.

Bandet är mer creddiga i USA än i Sverige och för jänkarna har den svenska 70-talsproggen aldrig varit en lite skamsen del av musikhistorien.

Men Dungen bänder gärna på genren och lyckas hitta nya utvägar och fräscha approacher. I rymdrocklåten Brallor hakar till exempel Anna Järvinen på och förgyller med sin änglastämma.

För mig är den stora stjärnan i gruppen trummisen Johan Holmegard. Hans sköna flyt, känsliga symbalbehandling och taktfasthet är en ren njutning.
Problemet med Dungen är att tiden står lite för stilla ibland. Albumtitelns punkighet till trots så är attacken aningen för snäll för att räcka hela vägen.

Fredrik Söderlund

Dylan LeBlanc f�rvaltar sitt musikaliska arv

Tue, 31 Aug 2010 15:53:00 +0200

Jämförelserna med Ryan Adams är oundvikliga. Men Dylan LeBlanc är ingen whiskeyviftande posör.

Hans ringa ålder på drygt 20 har sett mer sprit, elände och bortkastad ungdom än tre stycken Adams.

Han är son till en klassisk Muscle Shoals-musiker och kallar sin tidiga uppväxt för ett musikcollege. Louisianasonen har musiken i blodet och förvaltar arvet med rosslig röst och en skarp låtskrivarpenna. Framför allt känns hela paketet genuint och från hjärtat.

LeBlanc borde göra både Fleet Foxes och My Morning Jacket gröna av avund. Varsamma countrysoul-ballader och midtempo-historier från ”the old west” växlar om varandra.

På vackra If the creek don’t rise delar självaste Emmylou Harris på duettstolen.
Stort!

Fredrik Söderlund

Goo Goo Dolls n�r inte utanf�r ramarna

Tue, 31 Aug 2010 15:53:00 +0200

Ni minns säkert Iris. Den där smäktande balladen som med pandemisk hastighet spred sig över världen i slutet av 90-talet.

Dels som soundtrack till filmen Änglarnas Stad men senare även som singel på Dizzy Up The Girls, Goo Goo Dolls sjätte album i ordningen.

Den amerikanska gruppen, som bildades 1986 av sångaren John Rzeznik och basisten Robby Tacak, hade vid tiden för sitt genombrott alltså hunnit med en del. Men för de allra flesta, åtminstone i Sverige, blev det nog ändå så att de kom, och försvann, med just denna låt.

Bandet själva har dock vägrat göra sig hemmastadda i one-hit wonder-träsket. Istället har ytterligare ett par skivor knåpats ihop och spridits över marknaden, dock utan lämna några större spår i musiklandskapet. Och samma sak gäller dessvärre för Something For The Rest Of Us.

För även om Goo Goo Dolls på detta album fokuserar på ett rockigt snarare än romantiskt uttryck; och även om producenter som Tim Palmer (U2, Pearl Jam, David Bowie) och Butch Vig (Nirvana, Green Day) kallades in under inspelningsprocessen, når gruppen egentligen aldrig högre än Bryan Adams-nivå. Det vill säga, stelbent och försiktig gitarrock som aldrig släpps utanför ramarna.
Och visst är det synd.

Den i övrigt stiliga produktionen, med både balanserade upplägg och välmixade ljudbilder, klarar sig nämligen inte på egen hand.
Tillsammans med ingredienser som melodier, driv och ett par taktbyten eller pauseringar hade situationen säkert varit en annan, men nu är dynamiken begränsad till ett minimum.

Ja, till den grad att man faktiskt bildat sig en ganska hyfsad bild av repertoaren redan efter halva lyssningen.

Fast jag kan inte låta bli att känna viss tacksamhet över att Rzeznik och co slutligen börjat distansera sig från balladgenren. Inte ett helt självklart steg, med tanke på att det är den kategorin som hittills inneburit störst framgång för bandet, men kanske precis vad som krävs för att komma in på rätt väg.

Karin Bengtsson-Grönroos

Lovande debut av Simon Lynge

Tue, 31 Aug 2010 15:53:00 +0200

Simon Lynge är en värdig arvtagare till Grönlands sedan ett trettiotal år mest kände folksångare Rasmus Lyberth.

Men eskimån Lynge är en modernare upplaga med en härlig mix av folk och pop. Från början fåraherde på Grönland med musikaliskt påbrå på faderns sidan, men senare upptäckt i Los Angeles av Matt Forger, tidigare producent åt Michael Jackson.

Debutplattan The Future är klart lovande, med gitarrspel och sång i typisk singer/songwriter-stil och klart påminnande om en yngre upplaga av Paul Simon.
Starka sången Love Comes Back To You är förövrigt med i senaste American Pie-filmen.

Kenneth Hammargren

Magic Kids ? en varm vinterv�n

Tue, 31 Aug 2010 15:53:00 +0200

För Magic Kids är det sommar året runt.

Hela bandet skulle kunna vara Brian Wilsons sladdisar och verkar ha spenderat hela sina tonår i sällskap med tidiga Beach Boys.

Hey boy är en nästan plågsamt tydlig nick åt 60-talssurfarna. Som tur är finns det också starka ekon från 90-talets brittindie som Boo Radleys och ett purungt Ramones. En god mix med andra ord.

Det kan tyckas lite olyckligt att debutskivan kommer när höstkylan börjar smyga sig på. Magic Kids stråkdränkta solskenspop passar bättre en strålande junidag.
Men för dem som vill försöka hålla kvar vid sommarvärmen ett tag till så är bandet en pålitlig vän.

Fredrik Söderlund

Kim Wilde i en s�mre och ytligare kopia av sig sj�lv

Tue, 31 Aug 2010 15:53:00 +0200

I samband med inspelningen av albumet 1987 lyckades Göteborgsbandet Fibes, Oh Fibes! övertala tonårsidolen Kim Wilde till ett duettsamarbete i form av singeln Run To You.

Och kanske, kanske var det just den lilla doften av framgång och uppmuntran som inspirerade sångerskan att väcka den egna, vilande musikkarriären till liv.
Eller blev helt enkelt livet som trädgårdsexpert för mossigt för denna nostalgiska 80-talsikon?

För nostalgisk är hon. Det hörs tydligt. Både attityd och sound känns som sämre, ytligare kopior av Wildes tidigare bedrifter.
Ett grepp som väl hade kunnat vara charmigt och uppfriskande vågat om det utförts på rätt sätt men som nu lättast kan beskrivas som något desperat och ganska ledsamt.

30 år i branschen, och fortfarande ingen insikt om att det inte bara är att upprepa koncept som fungerat förr. Underligt.

Karin Bengtsson-Grönroos

Noomi Rapacestj�rna i Venedig

TT Spektra — Tue, 31 Aug 2010 13:11:27 +0200

På onsdagskvällen drar 2010 års upplaga av filmfestivalen i Venedig igång.

Fredrik Sandgren gick p� festival ? alla TV-inslagen fr�n Close to Home

Tue, 31 Aug 2010 13:03:07 +0200

Fredrik Sandgren gick på Close to Home och träffade artister och publik.

Holly Hunter leder Stockholmsjuryn

TT Spektra — Mon, 30 Aug 2010 12:55:18 +0200

Holly Hunter blir ordförande för Stockholms filmfestivals jury i år.

"Mad men" blev b�sta tv?drama

TT Spektra — Mon, 30 Aug 2010 10:25:37 +0200

"Mad men" fick världens finaste tv–pris för tredje gången. Men Alexander Skarsgårds "True blood" blev utan statyett när Emmy–priserna delades ut på söndagen.

�n finns det hopp f�r Close to Home ? besked dr�jer om forts�ttningen

Magnus Persson — Sun, 29 Aug 2010 17:13:00 +0200

I går återfick Åhaga sitt vardagliga utseende. Close to home är över för den här gången.

Timo R�is�nen �r gl�dhet

Sun, 29 Aug 2010 08:35:12 +0200

Göteborgssonen Timo Räisänen har vuxit upp. Han har blivit stor. Riktigt stor.

Och trots att han är smal som en sticka har han blivit bred och folklig på ett sätt som få svenska popartister har lyckats med.

Detta märks tydligt i den blandade publiken som samlats för att se honom. Här står sjuttonåriga popsnören bredvid medelålders män och kvinnor. Alla kan låtarna och alla sjunger med. Det är som ett allsång på Skansen fast utan djur och med bra musik.

För första gången är det trångt och riktigt varmt framför Close To Homes näst största scen när bandet, ackompanjerat av digitalt oljud, gör entré till publikens högljudda jubel. Stämningen är på topp redan innan flickfavoriten Timo tar plats vid scenkanten. Iförd färgglad t-shirt och mycket märkliga byxor sparkar han så igång festen. För det är en fest att se Timo Räisänen live.

Konserten inleds i högt tempo och huvudpersonen deklarerar att detta är sommarens sista spelning. Har Boråsarna någon dans kvar i benen? undrar han. Och det har de onekligen. Bandets tajta och hårda harvande bär fram en sprudlande glad Timo som med små medel levererar stordåd.

Timo Räisänen radar upp ett pärlband, eller trär ett radband, av stora känslor som han ömsom viskar, ömsom spottar ur sig med en iver och energi som smittar sin publik. Ämnen som olycka i allmänhet och olycklig kärlek i synnerhet är Timos signum och hans fans sjunger troget med i varje rad. I varje stavelse av bitter besvikelse, nederlag och små stunder av lycka. Det är stort, starkt och väldigt dansant.

Timo själv ser dock inte ett dugg olycklig ut. Han njuter av att stå i centrum och han gör det med stor självklarhet och lätthet. När Timo Räisänen ett stycke in i konserten lämnas ensam med sin gitarr på scenen sänks tempot för första gången. Med bräcklig stämma och oerhörd inlevelse gör han en avskalad, ärlig och onödigt kort tolkning av Radioheads Creep. Åhagas inre fylls av en andäktig tystnad och Timo har vid det här laget virat sin publik flera varv kring pekfingret. Hädanefter får han oss precis vart han vill.

I den stunden är Timo Räisänen större än den gamla kollegan Hellström och större än alla andra akter på Close To Home.

Björn Owen Johansson

BT:s n�jesredakt�r: F�rtj�nar en uppf�ljare

Eric Klefberg — Sun, 29 Aug 2010 08:15:00 +0200

Det är slut för i år.
Men förhoppningsvis inte för gott.

Glad publik ? trots regnet

Sun, 29 Aug 2010 08:00:00 +0200

Regnet fortsatte att slå ned över festivalområdet.
Publiken fortsatte att trivas.

TV: Close to Homes andra dag har b�rjat

Eric Klefberg — Sat, 28 Aug 2010 15:57:58 +0200

Timo Räisänen, Fibes Oh Fibes och bob hund är dagens höjdpunkter.
Häng med på festival med bt.se.

Royal Republic st�ller in konserten

Eric Klefberg — Sat, 28 Aug 2010 15:49:30 +0200

De ersätts av Boråsbandet Fantastic People.

BT:s n�jesredakt�r: "Ofattbart att inte fler kom"

Eric Klefberg — Sat, 28 Aug 2010 08:12:28 +0200

BT:s nöjeredaktör besviken efter festivalens publikfiasko.

Amanda Jensen den lysande stj�rnan

Sat, 28 Aug 2010 07:50:22 +0200

Redan innan Amanda Jenssen skrider in på scen och innan det första ackordet, eller i det här fallet bassträngen, slås an är den stämningsfulla inramningen bestämd.

Med rekvisita från forna tider och något franskt i högtalarna förflyttas festivalområdet kring Åhaga till en förfallen bakgata och en inrökt klubb i Marseille. Eller är det kanske i New Orleans? En lampskärm, en nött fåtölj och en neonskylt i bakgrunden är allt som behövs.

Här samsas flärd, glamour och dekadens under tunga kristallkronor medan bandet spelar dansmusik för de som vill dansa och bakgrundsmusik för alla andra.

Amanda Jenssen är, iklädd svart klänning och lika svart plymbehängd hatt, den här kvällens mittpunkt. Ett epicentrum med guld i strupen och något sorgligt svart i blicken.

Publiken är gles, stel och inte riktigt med på alla noter, men de ler, trivs och vågar emellanåt ta ut små svängar. På scen svänger det desto mer och Amanda styr sitt kompetenta och snofsigt uppklädda kompband med en humoristisk hårdhet.

Det som biter hårdast i mig, och tydligen träffar Boråspubliken väldigt nära hjärtat, är de lugna stunderna. När Amanda lämnar de yviga gesterna och med ytterst små medel och en fantastisk röst omfamnar sin publik. Då stannar dansen upp och de imaginära kristallkronorna gungar försiktigt i takt med en av Sveriges absolut bästa popartister.

Tyvärr förstör Amanda Jenssen sin egen vackra inramning och stämningsfulla publikkontakt med allsköns dumheter. Inövade poser ståendes på en kontrabas eller uppflugen på ett piano hör kanske hemma i den här franska förorten, men när presentationen av bandet blir en uppvisning i flams, trams, dåliga nödrim och interna fånigheter önskar man att det fanns ett mörkt hörn att gömma sig i.

Amanda Jenssens oerhörda styrka som låtskrivare och artist klarar sig bra utan de stora gesterna och dessa skojfriska upptåg. Riktigt bra. Och den här kvällen får Borås uppleva båda delarna. På gott och ont.

Björn Owen Johansson

Publiken svek Close to Home

Magnus Persson — Sat, 28 Aug 2010 07:38:00 +0200

Arrangörsmässig succé, men vart tog Boråspubliken vägen?
I går kom knappt 1 500 personer till Close to Home på Åhaga.