Bor�s Tidning - Ledare

Vett och etikett i v�lf�rden

Katarina Larsson, politisk redakt�r — Sat, 04 Feb 2012 00:30:49 +0100

Det finns en bred samsyn i Sverige om att välfärden ska vara offentligt finansierad och fördelas efter behov. Ett parti som pläderar för att akuten ska ordna kön av patienter efter inkomst, skulle inte ha många röster att hämta hos svenska väljare.

Vi är helt enkelt, de allra, allra flesta av oss, överens om att det känns bra att veta att våra skattepengar finansierar att den funktionshindrade och den sjuke får det stöd de behöver.

Det välfärdsengagemanget kan ta sig olika uttryck. Men kanske kan man säga att en sida av det blev synligt i de många nätkommentarerna till BT:s granskning av Marks Assistans i veckan. Där fanns, rätt eller fel, en känsla av att vara utnyttjad som skattebetalare. En besvikelse, ofta kryddad med vrede, som landade i frågor om pengaströmmar och vinst.

Sådana frågor hörs allt oftare. Ibland efter ett dokumenterat fall av vanvård i privat driven omsorg. Ibland räcker tyvärr själva orden "vinst" eller "riskkapitalbolag" som utlösande faktor.

Ett vanligt sätt att bemöta ilskan är en motfråga: Varför är det så känsligt när till exempel friskoleföretag gör snabba vinster men inte när företagen som levererar skolböcker och skolbyggnader gör det? Den är korrekt (vi har ställt den här på ledarsidan till exempel) men ändå lite korkad. För det finns andra förväntningar på dem som verkar i de mjuka delarna av välfärden. Förväntningar på en känsla för vad sammanhanget kräver. Man kan uttrycka det enklare och utbrista: "Var är feelingen?"

Göran Stiernstedt, chef för avdelningen för vård och omsorg på SKL (Sveriges kommuner och landsting), använde den formuleringen när han vid ett seminarium nyligen uppehöll sig vid att detta med att verka i en politiskt styrd skattefinansierad bransch, med starka jämlikhetsideal, ställer speciella krav.

"Var är långsiktigheten? Tänk på relationen!", var hans budskap. Ett budskap som är värt att ta på allvar av de berörda. Lite vett och etikett i välfärdsbranschen, alltså. Det går inte att stövla in i vår gemensamt finansierade välfärd och bete sig hur som helst. Tänjer man på gränserna, och utmanar med kortsiktigt vinsttänkande, aggressiv skatteplanering och svindlande bonusar, slår det tillbaka.

Och inte bara på den som gör så, utan på alla privata aktörer i välfärdsbranschen. På dem som följer både skrivna och oskrivna regler och berikar välfärden med sina idéer och sitt arbete. Och som gör vinst.

Det är de som kommer i kläm när diskussionen nu står och väger. För det finns en tendens att de politiker som nyss talade om vikten av mångfald och valfrihet, börjat bli osäkra på om det var en så bra idé, egentligen, att släppa in fler aktörer i välfärden (det var det!). Det är som om debatten drar åt ett håll där det handlar mer om att fundera över föreskrifter för reglering av vinsten, än om att vässa metoderna för att mäta kvalitet.

Det är ett olyckligt skifte av fokus. För kvaliteten är det viktigaste. Med relevanta kvalitetsmått på plats är vinst en viktig drivkraft, den behövs för att utveckla en verksamhet och få den att växa. Den skapar förutsättningar för stabilitet, goda idéer sprids vidare. Men det gör sig inte av sig självt. Politik brukar kallas en förtroendebransch, men också i välfärden krävs förtroende mellan utförare och skattebetalare.

Det finns många olika sätt att bygga upp det på, men respekt för de speciella förhållanden som råder i välfärden är en nyckelfaktor. För det kan inte vara obekant för någon att en relation där den ena parten känner sig utnyttjad, den kraschar förr eller senare.

�nnu en god arbetsmarknadsid� fr�n Danmark

Johan S�derstr�m — Fri, 03 Feb 2012 00:35:42 +0100

"Flexicurity" var hett omdebatterat för några år sedan. Modellen som förenar ett högt tak i A-kassan med flexibel arbetsrätt är från Danmark men fick tyvärr aldrig fäste i Sverige.

Nu har Region Skåne infört en annan dansk arbetsmodell som är väl värd att ta efter, studentmedarbetaren (Ekot 2/2).

För två tredjedelar av ingångslönen för akademiker får samhällsvetare och jurister arbeta några timmar extra i veckan vid myndigheten. Studenterna får värdefull praktik, de får in en fot på arbetsmarknaden och de slipper ta jobb för brödfödan. Arbetsgivarna kan rekrytera redan inskolade personer när studierna väl är avslutade.

Studentmedarbetarna borde intressera Västra Götalandsregionen, och övriga Sverige.

I v�ntan p� en L��f-effekt

Fri, 03 Feb 2012 00:30:18 +0100

Centerledaren Annie Lööf fanns inte med under presskonferensen med anledning av att Astra Zeneca avvecklar sin forskningsenhet inom neurovetenskap.

På regeringens hemsida stod heller inga uppdrag inbokade för näringsministern. Istället fick utbildningsminister Jan Björklund ensam svara på journalisternas spörsmål. När 1100–1200 forskningstjänster försvinner från Sverige är det givetvis en fråga för ministern med ansvar för forskning och högre utbildning.

Men det får även effekter för näringen i Stockholmsregionen. Underleverantörer drabbas, de anställda tvingas flytta från Södertälje, det handlas mindre vilket går ut över det lokala näringslivet. Även efter Saab Automobils konkurs dominerade Björklund med beskedet om att inte dra in utbildningsplatser vid högskolan i Trollhättan. Näringsministern hamnade lite i skymundan vid ett tillfälle när hon borde ha trätt fram.

Centern väntar ännu på en Annie Lööf-effekt när partiet idag möts för kommun- och landstingsdagar. Lööf har haft svårt att leverera skarpa politiska förslag. Idén om Sverige som ett nybyggarland känns luddig.

På kommndagarna hamnar integration, tillväxt, miljö och entreprenörskap högt på dagordningen. Partiet har en rad goda förslag som gynnar entreprenörskap. Nästan alla riksdagspartier talar sig varma för småföretagarna, Centern har stuckit ut hakan och inte varit känsliga för fackens kritik.

Ändrade turordningsregler, lägre arbetsgivaravgift och en halverad tjänstemoms är angelägna åtgärder för att sänka trösklarna in till arbetsmarknaden för unga och invandrare. Samtidigt har varken förra näringsministern Maud Olofsson eller Annie Lööf klarat av att minska företagens regelbörda i någon högre utsträckning.

Centerpartiet befinner sig i skuggan av moderaterna och har i nuläget förlorat kampen om de gröna storstadsväljarna till Miljöpartiet. Man har fortsatt svårt att positionera sig i energipolitiken.

Saker och ting kan snabbt ändras i politikens värld. Annie Lööf har suttit mindre än ett halvår på sin post. Effekten kan komma längre fram. Men det är ett parti i behov av självförtroende och en skjuts i opinionen som idag samlas i Västerås.

Ledarredaktionen

Fler m�ste lyfta fram drogernas smutsiga sida

Johan S�derstr�m — Thu, 02 Feb 2012 00:40:02 +0100

Det är svårt att säga exakt hur utbredd användningen av narkotika är bland unga i Borås, mer än att den ökar.

Vittnesmålen kommer från såväl polisen, missbruksenheten Cedern, som tar emot ungdomar med beroendeproblem, som från langarna själva. Langning och missbruk kryper dessutom allt längre ned i åldrarna. Niclas Svärd vid polisens ungdomsgrupp menar att problemet eskalerat och att detta inte enbart kan hänvisas till bättre information (BT 1/2).

När gatulangningsgruppen upplöstes den 1 april förra året försvagades i själva verket polisens ögon och öron utåt. Antalet upptäckta och anmälda narkotikabrott minskade, trycket på langare och användare lättade.

Medan tillgången på cannabis och tyngre droger uppfattas som mycket god drar polisen in sitt främsta spaningsverktyg. Det är en konstig prioritering. Polisnärvaro är A och O för att hindra spridningen, men det är än viktigare att ha specialiserade grupper som kan ägna sig åt kartläggning och bevakning av narkotikan. Det behövs en ny enhet som bara arbetar med narkotikan snarast möjligt.

Cannabis beskrivs ofta som inkörsporten till missbruk av tyngre droger. Detta är dessutom sannare idag än för 30 år sedan eftersom hasch och marijuana har förädlats och blivit starkare. Likväl omges drogen fortfarande av ett slags rosa skimmer. Legaliseringsförespråkarna vinner mark.

En mer tillåtande attityd till så kallade "lätta" droger breder ut sig. De första tio åren på 2000-talet minskade stadigt andelen som prövade narkotika för första gången, både bland niondeklassare och i årskurs två på gymnasiet. Den trenden bröts för något år sedan.

Med ökat internationellt utbyte sker en anpassning till kontinentala och anglosaxiska vanor. Det har blivit mer accepterat att ta en ”joint” på förfesten som man gjorde på språkresan till Frankrike eller England. Om det sedan räcker med ett snabbt samtal för att fortsätta bruket på hemmaplan är det inte svårt att förstå att risken för att hamna i ett beroende ökar.

Trenden i Borås är oroväckande. Grund- och gymnasieskolorna måste ta sitt ansvar och motarbeta glorifieringen av droger. Den smutsiga sidan måste lyftas fram. Föräldrar kan inte gömma sig bakom ursäkten att det bara är skolans uppgift. Det skadar aldrig att fråga, lägga sig i och reagera på konstiga signaler.

När man första gången träffar polisen och de sociala myndigheterna kan man redan ha halkat in i ett missbruk. Det förebyggande arbetet är det minst kostsamma, både för samhället och för den som slipper dras in i ett ekorrhjul av stölder, våld och psykiskt lidande.

Bred front mot v�ldsd�d

Thu, 02 Feb 2012 00:30:45 +0100

Våldsdåden i Malmö fortsätter och man kan ställa den s-märkta ledningen i staden mot det m-ledda styret i Rosenbad och fundera på vem som borde ha gjort mer för att förhindra den situation som Malmö nu befinner sig i.

Föga förvånande betonade så i går också Reinfeldt ansvaret hos dem som haft långvarigt maktinnehav i staden, medan företrädaren för detta maktinnehav, Ilmar Reepalu, beklagade sig över den moderata justitieministerns senfärdighet att få på plats en skärpt lagstiftning.

Det går att hitta brister på båda sidor men det är olyckligt om man ställer dem mot varandra. I själva verket är samverkan nyckelordet och nu behövs alla goda krafter för att stoppa den laglöshet som breder ut sig med förfärande hastighet.

Därför är det ett bra besked att polisen får de resurser den anser sig behöva och att skärpta vapenlagar är på gång. Även om våldet i första hand skrämmer dem som bor där, är det, som rikspolischef Bengt Svenson uttrycker det, ”en nationell angelägenhet”. Malmö är en del av Sverige och den svenska rättstaten, inte en laglös zon.

Polisen betonar att brottsligheten i Malmö till viss del skiljer sig från den i andra delar av landet. Dock krävs alltid ett långsiktigt arbete med att förebygga att människor lockas av en kriminell livsstil. Det handlar om alltifrån att upprätthålla stabila skol– och uppväxtmiljöer till snabba reaktioner och att inte se mellan fingrarna på de mindre brotten.

Även om det akuta läget i Malmö just nu kräver akuta insatser måste också denna långsiktighet finnas med.

Därtill är det viktigt att debatten om brottslighet vidgas. I partiledardebatten var Jimmie Åkesson snabb med att ta upp Malmö medan andra värjde sig, som vore de oroliga för att anklagas för att göra gemensam sak med SD-ledaren.

Men man behöver inte gå till någon Sifoundersökning om vilka frågor som svenska folket rankar högst för att förstå att brottslighet bekymrar allt fler. Om man å ena sidan får höra att polisen har de resurser den anser sig behöva, men å andra sidan ser ett Malmö där våldet fortfarande regerar - är det då konstigt om vilsenheten breder ut sig?

I den vilsenheten vill SD gärna ställa sig med enkla svar på svåra frågor medan Reepalu och Reinfeldt träter om vilken nivå som bär största ansvaret. Det är varken ansvarsfullt eller väljarvinnande från de två stora partierna.

Ledarredaktionen

En film i Jan Guillous intresse, trots allt

Johan S�derstr�m — Wed, 01 Feb 2012 00:40:42 +0100

Författaren Jan Guillou är besviken på den senaste Hamilton-filmen, I nationens intresse.

Det blir för mycket action och för lite politik, menar Guillou i en intervju med modemagasinet King.

Det vore fel att avslöja för mycket av handlingen. I nationens intresse är väl värd att ses, inte minst för de välgjorda actionsekvenserna. Regissör och manusförfattare har tagit sig stora friheter gentemot förlagan. Däri har Guillou rätt. Men man måste vara väldigt trött för att missa den politiska vinkeln.

I Guillous värld är amerikaner onda, den islamistiska terrorn ett påhitt och kontrollen av svensk vapenexport obefintlig. Filmen må kännas fräsch, budskapet har vi hört och läst många gånger förut.

F�r�ndra f�r att bevara

Wed, 01 Feb 2012 00:40:30 +0100

Hotell- och restaurangfacket påbörjar i dag en granskning av arbetsgivare som har ansökt om invandrad arbetskraft. "Vi gör det jobb Migrationsverket borde åläggas att göra", skriver ordföranden Ella Niia på Svenska Dagbladets debattsida (31/1).

I det senare kan man hålla med Ella Niia. Migrationsverket borde ha möjligheten till uppföljande kontroll, men hindras av lagens bokstav. För den skull är det dock ingen god idé att fackförbundet "leker myndighet".

Aktionen hänger samman med Migrationsverkets strängare kontroll av arbetsgivare som anställer personer utanför EU vilken infördes i mitten av januari. Den skärpta regleringen kring arbetskraftsinvandringen har på senare tid kritiserats både från Svenskt Näringsliv och Företagarna liksom från fackligt håll.

I företagarleden menar man att Migrationsverket går för långt i sina krav på lönegarantier från arbetsgivarna. Fackförbundet anser däremot att åtstramningarna är "tandlösa".

Lagen om arbetskraftsinvandring infördes för tre år sedan. Den gjorde det betydligt enklare för företag att hämta arbetskraft utanför EU. Förändringen sände signaler om att Sverige återigen skulle bli ett land dit man skulle ha friheten att söka sig och bygga upp en framtid. Tyngdpunkten skulle förskjutas från flyktinginvandring till arbetskraftsinvandring. Det var på det hela taget en välkommen förändring.

Detta innebar att LO förlorade möjligheten att styra och reglera invandringen till vissa branscher på arbetsmarknaden. Det är väl ingen vågad gissning att facket skulle vilja ha tillbaka denna möjlighet.

Men man bör heller inte blunda för fackförbundens larm om att människor far illa som en konsekvens av det nya systemet. Så kallade skenavtal förekommer och måste förstås stävjas. Människor utnyttjas på byggarbetsplatser och tvätterier.

Det är inte lagstiftningen det är fel på, det är kontrollen av densamma. De goda intentionerna och synen på Sverige som ett nyföretagarland som låg bakom bör vårdas. Då finns det också anledning att ge Skatteverket och Migrationsverket vassare verktyg att arbeta med.

Ledarredaktionen

V�nde p� en fem�ring och hittade en europakt

Katarina Larsson, politisk redakt�r — Wed, 01 Feb 2012 00:30:38 +0100

Vi är inne på andra veckan sedan Juholt avgick som partiledare och nu börjar den politiska saknaden efter honom göra sig påmind.

I en debatt i P1 morgon på tisdagen erinrade Jonas Sjöstedt om den f.d. partiordförandens inställning till europakten och ville gärna citera hur ”Juholt för en vecka sedan sade att vi ska stå utanför det här av respekt för folkomröstningsresultatet. Jag beklagar att S vänt på en femöring.”

Vill man kan man anklaga S för att vara veligt. Men då ska man i rättvisans namn också minnas Reinfeldts hattande. Direkt efter toppmötet i december hade han sin uppfattning klar, det verkade ”rimligt” att Sverige frivilligt skulle ansluta sig.

Efter bara några timmar lät det annorlunda och Reinfeldt var mer avståndstagande: ”Det verkar lite märkligt att biträda något som kan ses som om man är en del av euron”.

Nu har dock Reinfeldt funderat ett varv till, satt sig över denna märklighetskänsla och omfamnar svenskt deltagande i europakten. Och efter piruetterna på femöringen har också S hittat hem till den pragmatism som ändå varit partiets utmärkande drag genom åren.

För det finns invändningar mot pakten, även om det nu är sagt att Sverige inte är juridiskt bundet av de budgetregler som ska gälla euroländerna. Den är utformad för euroländerna och Sverige är inget euroland.

Men tanken att Sverige skulle ha gjort sällskap med Tjeckien och Storbritannien på läktaren känns helt främmande. Vi har lyckats förhandla oss till inflytande och närvarorätt på ett sätt som då, i december, framstod som närmast omöjligt och då ska vi också använda oss av den möjligheten. Utvecklingen i eurozonen berör oss i allra högsta grad.

Så, för att citera en annan f.d. S-ledare: ”Om något land ska gå in i den nya pakten är det ju vi. Det förvånar mig att svenska politiker inte ser detta. EU växer snabbt i betydelse, i vår riktning och då bör vi gå med.”

Det är den tidigare EMU-motståndaren Göran Persson som formulerar det på det viset.

Att vända på en femöring är inte riktigt uttrycket för hur det gick till när han ändrade uppfattning om den monetära unionen. I Erik Fichtelius bok Aldrig ensam, alltid ensam går det åt en ansenlig mängd sidor för att Persson ska kunna förklara hur han genom åren slitit med frågan. Vägt för och emot, grubblat, funderat och till slut landade i ett eftertänksamt ja.

Inställningen till EMU kan inte jämföras i tyngd med ett till intet förpliktigande deltagande i europakten. Men i vridandet och vändandet på argument finns ändå likheter.

Det är sådant som en tvärsäkerhetens apostel som Jonas Sjöstedt inte behöver ägna sig åt. I hans svartvita EU-värld är eftertänksamheten ett överskattat inslag.

Inte undra på att han saknar Juholt.

L�fven kan ge n�ring �t industripolitiken

Johan S�derstr�m — Tue, 31 Jan 2012 00:30:37 +0100

Det väntar goda tider för handlarna i Kiruna. Den statliga gruvjätten LKAB gjorde en vinst på 12 miljarder kronor förra året. Utvecklingsarbete och säkerhetstänkande har också varit framgångsrika under 2011.

Därför utgår en belöning på ungefär 53 000 kronor till de anställda på gruvbolaget, förutom till dem som sitter i ledningen. Man kan tala om en spill-over effekt. När det går bra för ortens i särklass största arbetsgivare gynnar det småbutiker, detaljhandeln och restaurangbranschen.

Det kan vara värt att fundera över detta perspektiv. När man talar sysselsättning handlar det väldigt ofta om tjänstenäringarna, om jobben på städföretagen, effekterna av restaurangmomsen, de smarta IT-företagen eller export av utbildning och sjukvård.

Skogsindustrin, gruvnäringen och verkstadsindustrin vilka är själva fundamentet i den export som i hög grad bär upp det svenska välståndet framstår inte som lika hett. Hur många vet exempelvis att skogsnäringen sysselsätter i runda tal 86 000 personer (2008 års siffror).

Exportindustrins betydelse för den svenska välfärden är måhända självklar men tål ändå att lyftas fram. När Sverige hastigt förlorar i konkurrensen på de stora marknaderna finns det därför anledning till oro. Kinaexporten sticker ut i så måtto.

Den ökade visserligen med 215 procent mellan år 2000 och halvårsskiftet 2011, men den holländska exporten till den kinesiska draken ökade med 600 procent under samma tidsperiod och den italienska med 400 procent. Exportrådets chefsekonom Mauro Gozzo slår fast att Sverige tappar marknadsandelar i Kina ”så det bara stänker om det” (E24 Näringsliv).

Det går inte att önska bort den kinesiska diktaturens supermaktsstatus och enorma tillväxt. Vi behöver handeln med Kina och förlorade marknadsandelar medför i slutändan förlorade arbetstillfällen på hemmaplan.

Den minskade handeln utgör alltså en varningssignal. För några år sedan frågade sig exempelvis dåvarande utbildningsminister Lars Leijonborg hur vi skulle kunna konkurrera med kineserna. Frågan är snarare vad som behöver göras för att öka intresset för svenska produkter.

Sverige behöver en industri- politik värd namnet, vilket inte är en motsats till en god småföretagarpolitik.

Den nye partiledaren för Socialdemokraterna Stefan Löfven kan förhoppningsvis dra igång en diskussion om de traditionella näringarna. Löfven agerar inte längre i rollen som ordförande för IF Metall. Socialdemokraternas politik läggs fast av kongressen och den nye ledaren har en rad intressen inom partiet att ta hänsyn till, liksom till MP och V.

Men förståelsen för villkoren för den konkurrensutsatta industrin finns hos Löfven liksom en dokumenterad förmåga att stå upp för det som långsiktigt gynnar arbetstillfällen.

Industripolitiken spänner långt utanför arbetstider och lönenivå. Det råder inte bara brist på läkare och sjuksköterskor i Sverige. Bristen på ingenjörer gör sig påmind både i Kiruna och på ABB i Västerås. Energipolitiken och låga och stabila elpriser är också viktiga.

Här har näringsminister Annie Lööf och den nye S-ledaren åtskilligt att tala om.

Fler att tacka �n Borg

Tue, 31 Jan 2012 00:30:08 +0100

Våra offentliga finanser har de gångna två åren tillsammans med Estlands varit de som har haft bäst ordning i Europeiska unionen, sade Fredrik Reinfeldt i partiledardebatten.

Han sade en del annat också om hur det Sverige han styr utmärker sig som ett land där den ekonomiska utvecklingen är god. Men riktigt så enkelt som att det är Reinfeldt och Borg som kan ta åt sig hela äran är det inte, konstaterar Andreas Bergh och Magnus Henrekson i sin bok Varför går det bra för Sverige? (Fores förlag) som presenterades i går.

Berg och Henrekson understryker bland annat att vi idag "skördar frukterna av reformer som genomfördes för länge sedan, i vissa fall för över 20 år sedan". Det handlar till exempel om 1990 års skattereform men också om att inflationen varit på en låg och stabil nivå och att skattekvoten (skatternas andel av BNP) sänkts.

Bergh och Henrekson visar hur Sverige reformerats på många viktiga områden, men framförallt hur mycket som återstår för att arbetsmarknaden ska fungera bättre. Även bostadsmarknaden beskrivs som illa fungerande.

Politik benämns ofta, inte minst under de senaste veckornas ledarturbulens i flera partier, som en förtroendebransch. Man skulle också kunna kalla det en tålamodsbransch. Viktiga reformer ger sällan ögonblicklig utdelning. I någon mån kan det beskrivas som orättvist.

Säkert finns personer som var med för tjugo år sedan som gott tycker att Anders Borg kunde kosta på sig att visa lite mer generositet mot deras insatser. Man ska heller inte glömma att när reformer väl visar sig lyckosamma, är det många som gärna vill minnas att de var mer positiva än de i själva verket var när det begav sig.

Exakt hur berömmet skulle fördela sig mellan politiker verksamma då och nu går inte att veta. Därtill kan man konstatera att allmänt sett är regeringsföreträdare snabba med att ta åt sig äran när utvecklingen är god, medan man gärna poängterar utomliggande faktorer, eller företrädares tillkortakommanden, när utvecklingen är mindre god.

Vad gäller just Anders Borgs insatser har ordföranden för finanspolitiska rådet, Lars Calmfors, sagt att det också var mycket tur som gjorde att finanskrisen inte blev större i Sverige. Den hårt arbetande Borg själv har dock visat behärskad entusiasm inför att dela äran med Fru Fortuna, vilket man kan förstå.

Dock inser förstås även Borg att det är lättare för en finansminister att lyckas om han har haft företrädare som lagt grunden med långsiktiga tillväxtfrämjande reformer. Därtill är det rimligen ingen nackdel om han eller hon, precis som en bra målvakt, har tur.

Ledarredaktionen

G�stkr�nika Bengt Johansson: Vi kommer att f� se fler Juholtare

Mon, 30 Jan 2012 00:30:47 +0100

Stefan Löfven blir ny partiledare och nu håller partiet tummarna för att han ska hålla tungan rätt i mun.

I politiken kan man nämligen inte bara göra bort sig. Håkan Juholt har påmint oss om att man också kan säga bort sig. Till och med från en partiledarpost. Pratskandaler är det gott om, men att offentliga uttalanden så starkt bidragit till att partiledare fått avgå, tror jag inte jag upplevt tidigare.

Hur ska man nu förstå det här? Vad är det för mekanismer som gör att klumpiga formuleringar i intervjuer och tal kan rasera en politisk karriär? Har det verkligen med politik att göra? Är det illasinnade journalister som driver politik bortom all anständighet eller vad är det frågan om?

Man ska alltid granska mediernas agerande när politik skildras i medierna, och för det mesta finns det skäl att fundera på relevansen i allt som avslöjas. Inte minst när drevet går och tonläget blir så uppskruvat att det tappar all rim och reson. Men det är inte det centrala.

I grunden handlar det om att samtida politik i stor utsträckning rör förtroendet för de inblandade. Politik – liksom företagande, föreningsliv och många andra aktiviteter – hör till förtroendebranschen och kräver folklig legitimitet. Kort sagt, verksamheten kan inte fortgå om man inte har allmänhetens företroende. Det finns inte någon annan legitimitet i dagens samhälle.

Förr fanns det auktoriteter som inte kunde ifrågasättas. Kungen hade gudomlig legitimitet, kyrkan stod mitt i byn och skolläraren satte man sig inte upp mot. Men det senaste seklet har vi sett en samhällsförändring där auktoriteter ifrågasatts allt mer.

Även politiken har blivit folklig och här har medierna varit extremt viktiga. Med medierna, och inte minst TV, har vi fått en synlig politik där politikerna fått en folklig bas. De är inte upphöjda, utan som folk är mest och denna synlighet kan både bygga och sänka politiska karriärer.

Nu är det givetvis inte så att politik bara handlar om att synas i TV, långt därifrån. Men politikens medialisering betyder att i bristen på annan legitimitet än den folkliga, utvärderas politiker också efter hur de agerar i offentligheten. I den allt mer tilltagande auktoritetsmisstron ställer sig medierna på medborgarnas sida mot makten och hjälper till att ständigt ifrågasätta legitimiteten hos de styrande. Medierna blir därmed medborgarnas instrument för att utvärdera förtroendet för politik.

Konsekvensen blir att politiker inte bara kan ägna sig åt politiskt arbete, i betydelsen genomföra politiska förslag. Eftersom politiken är en del av förtroendebranschen kommer den ständigt att utvärderas offentligt. Det måste man leva med och därför är det en central del av politikers arbete att bygga allmänhetens förtroende.

Tillbaka till Juholt då. Här blir det närmast smärtsamt tydligt att förtroendefrågan står i centrum. Jag har många gånger diskuterat Juholts olika uttalanden och bostadsbidragsaffären med personer som menat att det är triviala händelser, att de inte är politiskt viktiga. Men då har man inte förstått vad det handlar om. Att försöka förminska skandaler med att de inte är sakpolitiskt viktiga är inte längre relevant, då har man missat själva poängen.

Det sätt på vilket politiker beter sig i medieoffentligheten och i skuggan av skandaler är ett förtroendetest där ledares förmåga testas och utvärderas. Håller man måttet? Är det en person som väljarna kan ha förtroende för?

Visst kan det tyckas märkligt att offentliga klavertramp, relativt små förseelser, kan leda till att politiska karriärer raseras. Men vi lever i ett samhälle där inga auktoriteter kan tas för givna och legitimiteten ständigt måste erövras. I förtroendepolitikens tidevarv kommer vi att få se fler Juholtare. Det är jag ganska säker på.

Bengt Johansson
professor, Göteborgs universitet

Visselbl�sarna beh�vs

Mon, 30 Jan 2012 00:30:12 +0100

Vid Göteborgs universitet bedrivs korruptionsforskning i världsklass.

Samtidigt fläckas stadens anda mer och mer av avslöjanden om mutor och vänskapskorruption. Bilden av den go’e gubben är på väg att bytas ut mot den av en lömsk kommunpolitiker som skor sig själv men struntar i medborgarna.

Inte för att det är rättvist mot alla de politiker som gör ett stort arbete i det tysta för en liten ersättning, men för varje avslöjande svärtas hela politikerkåren ned. Det vore också naivt att tro att inte liknande härvor kan komma att nystas upp i många andra kommuner.

Den offentliga sektorn upphandlar årligen varor och tjänster för 500 till 600 miljarder kronor. Det vore ytterst märkligt om inte så stora summor lockade till oegentligheter.

Häromdagen angrep regeringen problemet genom att putsa på mutbrottslagstiftningen från 1977. Det var på tiden. Relationen mellan näringslivet och kommunerna har förändrats betydligt sedan dess. Mycket har skett inom den kommunala förvaltningen.

Regeringen vill i det förslag som lämnats över till lagrådets granskning skärpa, vidga och förenkla dagens något snåriga skrivelser. Exempelvis vill man att lagen omfattar fall där en närstående till en beslutsfattare tar emot mutor för att påverka beslutsgången. Straff föreslås också kunna utdelas i alla de fall där en uppdragstagare eller arbetstagare ger eller tar emot mutor. Varför har lagens bokstav inte varit skriven så tidigare?

Det har i och för sig varit lätt att invaggas i tron att det som är en del av samhällsstrukturen i länder som Grekland, Italien och Ryssland inte händer här. Sverige hamnar ständigt i topp på Transparency Internationals globala korruptionslista.

Ett högt mått av social tilltro bidrar till att hålla tillbaka korruptionen. De avslöjanden som dyker upp med jämna mellanrum visar dock att vi långt ifrån är perfekta. Det räcker inte enbart med skärpt lagstiftning för att ändra på en destruktiv vänskapskorruption.

Den allmänna medvetenhet som växer fram i spåren av skumraskaffärerna kan dock ge mod åt nya så kallade visselblåsare som larmar när något är fel. Det är nog så viktigt.

Ledarredaktionen

Europakten ? mycket v�sen f�r vad?

Mon, 30 Jan 2012 00:25:09 +0100

Idag åker statsminister Reinfeldt till Bryssel för att förhandla om europakten.

S och M nådde efter diverse turer en kompromiss där man eftersträvar ökat inflytande men inte nödvändigtvis en plats vid bordet där besluten tas. Sverige uppfyller redan budgetkraven.

Talet om att vi är på väg in i euron bakvägen verkar högst överdrivet. Det återstår därmed att se vilken skillnad pakten kommer att ha.

Ledarredaktionen

Den nya filmv�gen f�r�ndrar bilden av Sverige

Johan S�derstr�m — Sun, 29 Jan 2012 00:30:44 +0100

Det spelades friskt på de svenska filmframgångarna på andra sidan Atlanten i årets upplaga av Guldbaggegalan.

Naturligtvis kunde man inte undvika att släppa fram en gammal slagdänga från fotbolls-VM sommaren 1994. Så mycket guld kanske vi inte gräver i USA än så länge, men så mycket är klart att svensk film har genomgått en vitalisering på senare år som har givit eko i utlandet.

Den brittiske filmanalytikern Jonathan Olsberg pekar på en våg av skådespelare och regissörer (SVT Aktuellt 19/1). Filmatiseringarna av Millennium-trilogin och Låt den rätte komma in har banat vägen in i fenomenet Hollywood. Svensk film förknippas numera mer med deckare, thriller och action än med tungsint konstfilm.

Det svenska musikundret verkar alltså vara på väg att få en motsvarighet på den vita duken. När band som The Cardigans och The Hives erövrade världsscenerna med en hel rad musiker i släptåg framställdes det som en frukt av den kommunala musikskolan.

Dåvarande näringsministern Leif Pagrotsky (S) solade sig gärna i glansen och regeringen Persson räknade exportinkomster.

Att Alexander Skarsgård, Alicia Vikander, Mikael Nyqvist och Noomi Rapace och regissören Tomas Alfredson slår sig in i den stenhårda konkurrensen kan däremot inte kopplas till det offentliga. Frågan är om den borgerliga regeringen Reinfeldt får chansen att lyfta fram filmindustrin, och om de i så fall tar den? Mycket talar för att det inte kommer att bli så. Det kulturella kapitalet i regeringskretsen framstår inte som särskilt högt.

Dessutom är det svårt att tro att Henning Mankell eller Tomas Alfredson skulle ta regi från kulturministern eller handelsminister Ewa Björling. Därtill är det politiska avståndet för långt.

Vilka avtryck gör Mankell och Stieg Larsson hos den internationella publiken? Nyligen klagade Larssons livskamrat Eva Gabrielsson på att Salander i den amerikanska filmversionen inte är feminist. En viktig del av bokens budskap gick därmed förlorad, menade Gabrielsson.

Stieg Larsson var vänsterfeminist. I trilogin löper den mycket omdiskuterade Uppsalaprofessorn Eva Lundgrens tankar som en röd tråd. Ett nätverk av män med makt förtrycker hjälplösa och utsatta kvinnor. Larsson var också mycket engagerad i den debatt om hedersvåld som flammade upp i början av 2000-talet.

De som ville lyfta upp frågan om hedersvåld på den politiska agendan anklagades för att godkänna svenska mäns våld mot kvinnor. Enligt Johan Lundberg, chefredaktör på kulturtidskriften Axess, menade Larsson till och med att de var högerextremister.

Millennium-trilogin lär ha förändrat den internationella publikens syn på Sverige, liksom Bergmans filmer en gång gjorde det. Men det är dessbättre mer tveksamt om det extrema budskapet går fram.

Nu sitter H�gglund s�kert

Sun, 29 Jan 2012 00:30:00 +0100

Odellanhängarna gjorde ett sista desperat försök inför plädering och omröstning om vem som ska leda Kristdemokraterna.

Magnus Oscarsson, delegat från Östergötland, ville nominera partisekreterare Acko Ankarberg Johansson. Man ville splittra stämman på tre kandidater och på det sättet bana vägen för Mats Odell.

Det hjälpte föga. I den maratondebatt som föregick den slutna omröstningen verkade det som om röstsiffrorna skulle bli jämna. Minst lika många verkade tala för Odell som för Hägglund. Slutresultatet med 198 röster för Hägglund mot 88 för Odell var dock ett tydligt maktbesked.

På något år har Hägglund utmanats vid två tillfällen. Båda gångerna har han gått segrande ur striden. Hägglund lär därmed leda partiet över valet 2014. Det är bra för både KD och alliansen.

Betecknande nog handlade pläderingarna för de bägge kandidaterna mer om person och ledarstil än om värderingar och politik. De politiska skillnaderna mellan de båda gamla parhästarna är inte särskilt stora.

Utmanaren beskrevs som lyssnande, inkluderande och en lagspelare något som Hägglund enligt kritikernas mening alltså inte är. Klokt nog verkar Hägglund ha tagit till sig av detta. Han har inget att be om ursäkt för, men löftet om bättre dialog och många besök ute i partidistrikten är rätt väg att gå.

Många av stämmodeltagarna, inklusive Hägglund och Odell, talade också om behovet av att sluta leden efter denna nerviga lördagskväll. Det är dock svårt att tro att allt är förlåtet när den politiska vardagslunken tar vid. Det mest effektiva sättet att få tyst i leden torde gå via kraftigt ökade opinionssiffror. Så länge inte den dåliga trenden bryts lär missnöjesyttringarna komma upp till ytan med jämna mellanrum.

Partiet behöver en nystart, man måste bli vassare, modigare och mer värderingsburna. Där är det lätt att hålla med Odell. Men man behöver även en rejäl chans att vinna val och god regeringserfarenhet.

Om regeringskollegorna haft ett ord med i laget hade valet av Hägglund varit givet. Odell har visserligen också regeringserfarenhet, men Hägglunds lista över genomförda reformer är betydligt längre. Ett av KD:s problem är att föra ut reformerna från Socialdepartementet till landets väljare på ett övertygande sätt.

Ledarredaktionen

KD beh�vs p� allianst�get

Katarina Larsson, politisk redakt�r — Sat, 28 Jan 2012 00:40:56 +0100

Har det underlättat eller försvårat för alliansen att det inte finns någon slagkraftig opposition, undrade Arne från Norrköping, som var först ut i telefonväkteriet med Reinfeldt i veckan.

”Koncentrationen på Socialdemokraternas problem har gjort det svårt för regeringen att komma ut med sin politik”, svarade statsministern. Nu, när Löfven är vald, är dock tiden kommen för lite koncentration även på alliansens problem.

För idag håller KD extra riksting och ett krisande KD är inte bara en angelägenhet för de ombud som ska ta ställning till om Hägglund eller Odell är bäst. Det är i högsta grad en angelägenhet för alliansen. KD är fyrpartisamarbetets opinionsmässiga olycksbarn, det är allt längre mellan tillfällena då kraften räcker för häva sig över fyraprocentsspärren.

Man kan förstås tänka sig ett läge där M fortsätta att öka, där Jan Björklund gör ett kanonval och Centern välsignas av en Lööfeffekt.

Lite rödgrön svacka på det och vi kan räkna ihop till en alliansseger 2014 utan KD. För oroliga alliansvänner kan sådana ekvationer tillfälligt lugna sinnet. Men politik är mer än väljarmatematik. En allians utan KD, vore en fattigare allians.

KD har en viktig roll att fylla, inte bara för att fortsätta att leverera reformer från socialdepartementet om valfrihet och ökad tillgänglighet i vården. Också i ett bredare perspektiv behöver alliansen KD.

Det behövs någon som kan hålla efter Annie Lööf när hon tror att tillvarons mening stavas arbetslinjen, någon som kan ge moderaterna på fingrarna när de vill in och kvotera i snart sagt varje sammanhang och som kan läxa upp Jan Björklund när han tror att betyg är ett pålitligt mått på hur ungdomar mår.

KD:s valslogan ”Ett mänskligare Sverige” var förstås allmänt hållen, som alla sådana slagord, men den fångade en viktig dimension. En dimension som riskerar att hamna i skymundan när regeringen mekaniskt räknar sig fram till hur politiken effektivast ska bana väg för högsta tillväxten.

Kanske är också KD det parti i alliansen som har bäst potential att visa framfötterna i en diskussion om det slit- och slängsamhälle som faktiskt ängslar fler än antiglobaliseringsdemonstranterna.

Den förvaltarskapsprincip som KD hyllar i sitt principprogram kunde gott få komma ut och lufta sig lite mer i den praktiska politiken och debatten.

Men allt det här, om vad KD skulle kunna göra, bygger förstås på att de klarar av att försonas efter ledarstriden. Därtill vore det från allianssynpunkt bäst om Hägglund vinner. Bland Odells anhängare finns de mer dogmatiska KD-supportrarna, som skriar om att partiet ska slänga allianssamarbetet på sophögen så fort det går dem emot.

Hägglund däremot var med och planterade tall i Högfors och stod värd för den viktiga Bankerydsöverenskommelsen. Det betyder inte att han är ett mähä som alltid viker ner sig för storasyskonen i alliansen.

Men man kan nog utgå från att han värjer sig mot en slit- och slänginställning och är mer varsam med att förvalta arvet från Högfors.

En pragmatisk r�st utifr�n

Fri, 27 Jan 2012 00:30:33 +0100

Tidigare än väntat kom det röd rök ut från Sveavägen 68. Hemligheten höll inte till fredagen.

Den öppna process som många efterfrågat ansåg sig partiet inte ha råd med. VU och partistyrelsen fastnade för ett till synes säkert kort, obefläckat av det senaste årets sönderslitande falangstrider inom partiet.

Valet av Metallordföranden Stefan Löfven kan givetvis inte frikopplas från Håkan Juholts korta tid vid makten. Efter Juholts många snabba felbeslut är det riskminimering, stabilitet och återskapande av förtroende som gäller för socialdemokratin.

Löfven lär inte likt Juholt bjuda på några glödande tal som får det att tindra i ögonen på gamla socialdemokrater, men han kommer sannolikt inte heller att stå för så många fadäser. Det senare väger under alla omständigheter tyngst.

Men att välja någon som fostrats i den fackliga delen av Rörelsen är en paradox. I en tid när allt färre LO-medlemmar röstar på S, när banden mellan de båda traditionella grenarna tunnas ut och ordförande Wanja Lundby-Wedin är osynlig i debatten, då väljer partiet för första gången en person från de fackliga leden.

Löfvens brist på erfarenhet från den politiska hetluften och det faktum att han inte sitter i riksdagen skapar problem. Det ökar trycket på att han omger sig med rätt personer. Laget måste med nödvändighet få en mer framskjuten position när partiordföranden inte kan göra sin röst hörd i den högsta beslutande församlingen. Det blir ett intrikat pusslande för att balansera partiets olika intressen i maktsfären kring ordföranden.

Löfven vill inte avveckla kärnkraften i förtid och känns avgjort som en ordförande som kommer att ha enklare att övertyga utanför storstadsområdena. Med sin fackliga bakgrund borde han även ha lätt att tala med, främst de manligt dominerade, LO-förbundens medlemmar.

Metallordförandens tidigare ställningstaganden kan dock medföra problem med samarbetet med MP och V. Att Stefan Löfven gick med på att facket tillfälligt skulle gå ner i arbetstid och sänka lönen i samband med finanskrisen för ett par år sedan vittnade om en god insikt i exportindustrins utsatthet. Det applåderades dock inte av de vänsterorienterade delarna av partiet.

Hans nej till en förtida avveckling av kärnkraften retar också delar av Socialdemokraterna liksom MP och V. Med pragmatikern Löfven öppnas det politiska landskapet.

Ledarredaktionen

G�stkr�nika Gunnar H�kmark: Raoul Wallenberg och det enskilda ansvaret

Fri, 27 Jan 2012 00:30:27 +0100

Den 27 januari 1945 befriades Auschwitz. Det kom att tvinga världen att se det man hade annat och i grunden vetat. Det är en dag värd att minnas, både för offrens skull och för att påminnas om vad människor är i stånd till.

Och lika viktigt är att låta en sådan dag bli en uppmaning till oss om vad vi bör göra för att det inte ska hända igen. Det är i år 100 år sedan Raoul Wallenberg föddes. Han är en person som visar oss vad enskilda människor kan göra. Att ondskans brutalitet är något som vi bara inte får böja oss inför – att inte ingripa mot ondskan är att medverka till att den får styra.

Som privatpersoner har vi en skyldighet att ingripa när vi ser att människor drabbas. Det kan handla om allt från mobbning till att inte acceptera det totalitäras idéer eller maktutövning. Som medborgare har vi en skyldighet att bidra till att formuleringen ” det får aldrig hända igen” blir något mer än bara ord.

Vi vet alltför väl att det händer, och händer igen. I inbördeskriget i Jugoslavien, i Rwanda, i Darfur i Sudan eller i Kongo. Till syvende och sist måste civiliserade samhällen kunna försvara oss mot brutaliteten, och demokratiska stater måste kunna agera för demokratin och friheten mot de regimer som ser brutaliteten som sitt vapen för makten.

Det internationella samfundet kan inte stillatigande se på när förtrycket och mördandet blir till ett samhällskick såsom vi ser nu i Syrien. Den syriska regimen måste mötas av reaktioner och sanktioner. Och ytterst måste det också finnas förmåga och vilja att bryta det maktmissbruk som strider mot grundläggande respekt för mänskliga rättigheter, som vi såg i Libyen.

För min del finns det tre konsekvenser av vårt ansvar att minnas förintelsens offer och förvalta den inspiration som Raoul Wallenberg ger oss. För det första måste demokratiska samhällen ha ett starkt försvar, för att värna sitt eget samhälle och för att kunna bidra till insatser i det internationella samfundets namn.

För det andra måste vi utveckla öppenhet och samarbete mellan länder för att stärka enskilda människors frihet och rätt. Det är ett av de viktigaste skälen till utvecklingen och utvidgningen av EU. Det stärker rättstater och demokratiska samhällen, överbryggar klyftor och gör kriget otänkbart i vår världsdel. På motsvarande sätt bör vi utveckla den fria handeln för att därmed öppna för enskilda människors möjligheter.

För det tredje måste vi utveckla en form för demokratiska nationer att samverka med demokratin och respekten för mänskliga fri- och rättigheter som grund gentemot diktaturens regimer. FN är en viktig mötesplats för världens alla länder, men – som vi vet alltför väl – inte en samlingsplats för demokratier.

Allra viktigast är medvetenheten om diktaturen där den finns – Kina eller Saudiarabien, Vitryssland eller Burma. Vi bör alla ha klart för oss att detta är regimer som bedriver krig mot det som vi anser vara det mest grundläggande för vårt samhällssystem. Vi bör vara öppna mot deras samhällen men fasta i vår hållning till dessa regimer.

Det finns många anledningar att minnas förintelsens offer liksom de insatser som Raoul Wallenberg visade att enskilda människor kan göra. Men än viktigare är att se det ansvar som vi har idag.

Gunnar Hökmark
europaparlamentariker (M)

�ngrar de att de inte lyssnade p� S�dra �lvsborg?

Katarina Larsson, politisk redakt�r — Thu, 26 Jan 2012 00:40:46 +0100

Ännu en dag med S-kris och ännu en dag då Carin Jämtins popularitet ökat. Hon visar ledarskap, står pall när det blåser och är socialdemokratins räddning, heter det.

Hysteri är ett för starkt ord (om man inte dit räknar hyllandet av hennes kläder). Men man kan säga att nu är det många som vill teckna medlemskap i hennes fanclub.

Där har S i Södra Älvsborg varit länge. Så här beskriver ordföranden Phia Andersson Jämtin: "Vi har sett hennes kommunikativa förmåga och tror att hon har förmågan att föra partiet framåt. Hon står med båda fötterna på jorden."

Nej, det var inte i går. Det var den 4 december 2006, när det skulle hittas en efterträdare till Göran Persson och södra Älvsborg förordade Jämtin.

Det blev Sahlin. Och sen blev det Juholt.

Ett sl�seri med resurser

Thu, 26 Jan 2012 00:40:04 +0100

Det sägs att varje form av förbättring börjar i ett medgivande av att något inte står rätt till. Att döma av rikspolischefen Bengt Svenssons självrannsakan på rikskonferensen Folk och Försvar nyligen har polisen sålunda en mycket stor förbättringspotential.

Svensson dömde ut verksamheten på en rad centrala punkter. Polismyndigheterna måste bli bättre på att utreda ärenden. Cheferna saknar ledarskapsutbildning och bristerna på IT-området går inte ens att överblicka.

Men så finns det också 800 olika IT-system hos landets 21 länsmyndigheter som dessutom inte kommunicerar med varandra. Lager på lager av IT-lösningar har lagts på varandra under decenniernas gång.

Med tanke på polisens speciella organisation är det inte rimligt att rikspolischefen eller rikspolisstyrelsen får bära hundhuvudet för den inkompetens som verkar råda på många håll och kanter.

Riksenheten har inte rätt att blanda sig i den operativa verksamheten i de 21 länsmyndigheterna. Det är upp till den högsta ledningen i respektive polislän att ta till sig och genomföra de förändringar som initieras uppifrån.

Resultatet är också mycket blandat, med Stockholm och Malmö som två skräckexempel. I endast tio procent av våldtäktsfallen i Stockholms län klarar man av att finna en förövare och ställa personen inför rätta.

Fortfarande år 2012 ställer höga mentala och organisationsmässiga murar mellan länen till problem. Gemensamma databaser för länen som skulle kunna underlätta arbetet framstår som en avlägsen vision. Polisens problem handlar alltså inte om brist på poliser eller resurser utan om att utnyttja personal och stödsystem på ett betydligt bättre sätt.

I SVT:s Veckans brott (24/1) föreslog kriminologen och författaren Leif GW Persson att personer som utsatts för vardagsbrott skulle skriva till programmet och berätta om polisens hantering.
Det är rätt tänkt. Det behövs en blåslampa för att skapa ett förändringstryck.

Den goda nyheten är att landets polismyndigheter i stort sett har de verktyg man vill ha, den dåliga är att resurserna utnyttjas så dåligt. Under tiden begås det en miljon vardagsbrott varje år som aldrig klaras upp.

Ledarredaktionen