Bor�s Tidning - Ledare

Avtalsr�relsen och etiketten

Mon, 15 Mar 2010 16:42:00 +0100

Varje situation har sin egna etikettsregler. Den som ska tala på en fest kan läsa i etikettboken, i den mån man bryr sig om den, att talet ska vara kort, kärnfullt och roligt. Gästerna ska inte generas eller uppröras av vad som sägs.

Hade det funnits en liknande bok för avtalsrörelsen hade ett av råden kunnat vara att Svenskt Näringslivs VD gör bäst i att vara tyst under pågående förhandling. Så brukar också vara fallet.

Därför går det att till viss del förstå upprördheten från LO:s ordförande. Bäckström bröt mot god sed, när han i media kommenterade hur motparten uppträder, dundrade Wanja Lundby-Wedin i går. Detta efter Bäckströms utspel om hur oroad han är över industrifackens höga tonläge.

Hade detta varit ett vanligt år och en vanlig avtalsförhandling hade det faktiskt funnits skäl att ställa Bäckström i skamvrån efter det ovanliga agerandet. Men detta är inte ett vanligt år. Den ekonomiska krisen har slagit hårt. Läget i industrin är rejält kärvt. Att Svenskt Näringslivs VD i ett sådant läge bara tyst skulle lyssna till det som just nu sker skulle kanske vara att hålla sig till "god sed". Men det skulle vara att svika ansvaret för att inskärpa allvaret i situationen.

Industriavtalet löper ut om ett par veckor och industrifacken avvisade på söndagen det senaste budet i avtalsförhandlingarna. Nu förbereds för en eventuell konflikt. Där Bäckström talar om en tillverkningsindustri som har tappat 25 procent av sin produktion och ett läge där arbetslösheten är på väg mot tio procent är fackets syn på möjligheterna för rejäla lönelyft en annan.

Avtalsrörelser handlar om att sätta verklighetsbilder. Med siffror från olika håll går det att vrida perspektivet i önskvärd riktning. Den kris som LO gärna talade om tidigare, när där gällde att försöka hålla sig framme och pressa fram statliga stödmiljoner, är plötsligt borta ur diskussionen.

Och kraven vittnar mer om vittring av högkonjunktur än om att vi precis passerat igenom ett ekonomiskt stålbad.

Så vad är god ton? Naturligtvis vinner ingen på att parterna inte beter sig anständigt mot varandra. Hade Bäckström kunnat framföra sin kritik så att inte själva sättet hade retat – hade det varit bra.

Men när ilskan över det har lagt sig vore det bra om Wanja Lundby-Wedin också tog till sig innehållet i hans budskap. Det är inte bara hur man säger saker, utan även vad – som är viktigt.

Ledarredaktionen

Barnens r�tt g�r f�re

Mon, 15 Mar 2010 09:16:07 +0100

En undersökning från Synovate sätter återigen frågan om religiösa friskolor i blixtbelysning.

Riksdagspartierna har hamnat i otakt med väljarna i denna mycket omdebatterade fråga samtidigt som antalet elever i religiösa friskolor har ökat.

Enligt siffror som publicerades i Dagens Nyheter (14/3) vill 46 procent av väljarna förbjuda konfessionella skolor medan 40 procent motsätter sig förbud, 14 procent är osäkra. Miljöpartiet må vara friskolevänligt men partiets väljare är de starkaste kritikerna till skolor som drivs av kyrkor eller religiösa samfund, 62 procent vill se ett förbud. Kristdemokraterna befinner sig, mindre överraskande, på den andra änden av skalan då 55 procent av partiets väljare motsätter sig ett förbud.

De religiösa friskolorna kritiserades häftigt för några år sedan. Frågan gällde då om de skulle ha rätt till kommunala bidrag. Integrationsminister Nyamko Sabuni (FP) tillhörde dem som ville slopa stödet.

Den skollag som presenteras inför riksdagen om ett par veckor innebär en skärpning av regelverket, men inte förbud eller indragna medel. Konfessionella inslag får inte förekomma i de kommunala skolorna. Undervisningen ska vara icke-konfessionell, däremot behöver inte utbildningen utanför skolschemat var det.

Även om Centerpartiet har pläderat för ett förbud får väl den aspekten av frågan betraktas som politiskt död. Regeringen motsätter sig förbud, liksom samtliga tre oppositionspartier. Detta är inget vågat ställningstagande då ett förbud skulle strida mot Barnkonventionen.

Men frågan lär fortsätta debatteras och polarisera i för och emot. I centrum för tidigare diskussioner hamnade scientologerna, Plymouthbröderna och vissa mer fundamentalistiska muslimska friskolor som knappast var representativa.

Barn ska ha rätt till religionsutövning och föräldrar ska ha rätt att sätta sina barn i sådana skolor. Än viktigare är föräldrarnas skyldighet att vägleda barnen. Staten ska inte med tvång förneka barn och föräldrar från denna rättighet.

Men om konfessionella friskolor ska få kommunala pengar måste det kombineras med kontroll från Skolverket och Skolinspektionen. Här har det förekommit brister tidigare. Att dra in pengar skulle däremot öka risken för att finansiärer med agendor som inte är förenliga med läroplanen tar större plats.

Slutligen går det dock inte att bortse ifrån att fler religiösa friskolor ökar likriktningen och minskar integrationen mellan barn från olika religiösa och kulturella miljöer. Så försvagas skolans roll som en naturlig smältdegel.

Ledarredaktionen

En del av samh�llet

Johan S�derstr�m — Sun, 14 Mar 2010 00:25:34 +0100

I morgon startar den rekordtidiga fotbollsallsvenskan, för Elfsborgs del med bortamatch mot Gefle IF.

Precis som förra året räknar experterna med att Elfsborg befinner sig bland de tre bästa lagen, tillsammans med IFK Göteborg och Kalmar FF, när säsongen avslutas.

De flesta klubbarna hade velat skjuta på starten. Det är heller inte rimligt att man låter tre–fyra spelare, däribland IFK:s och Danmarks Kim Christensen, orsaka ett uppehåll på ett par månader eftersom de kan vara aktuella för spel i VM i Sydafrika.

IF Elfsborg mot Gefle IF är ingen högriskmatch. Annars har huliganer dessvärre präglat rapporteringen kring fotbollen inför säsongsstarten liksom de även tog mycket plats i samband med den rafflande säsongsavslutningen.

Det är naturligtvis helt oacceptabelt, och korkat, av så kallade Hammarbysupportrar att tränga sig in på AIK:s träningsanläggning och hota Sebastián Eguren för att han valt Solna och ett topplag i Allsvenskan istället för Söderstadion och division 1.

Och hur tänkte han som firade att Djurgården får behålla det allsvenska kontraktet med att springa in på planen och klippa till en spelare från Assyriska IF? Troligtvis inte alls.

Våldet har dessvärre blivit en del av fotbollen. Uppgörelser under och i samband med matcher berör numera inte bara storstadslagen, utan har på senare år spridit sig som en löpeld över landet. Fotbollen är en integrerad del av samhället och det är ett samhällsproblem att fler och fler unga män samlas för att slåss mot varandra och polisen.

Det är bra att klubbarna, polisen, politiker och Svenska fotbollsförbundet tar i med hårdhandskarna mot problemet.

Förra årets huliganlag medförde exempelvis tillträdesförbud för 22 bråkstakar i Göteborgsområdet och 15 i Stockholm. Kan man hålla ett öga på dem som startar upploppen kan samhället göra ordentliga besparingar.

Huliganlagen är dock knappast problemfri, inte heller Svenska fotbollsförbundets (SvFF) och klubbarnas hantering av stöket kring matcherna. Det finns anledning att fråga sig hur hårt den skötsamma majoriteten fotbollsälskare ska drabbas av den våldsamma klickens aktioner. Är det exempelvis försvarligt att lägga ett fotbollsderby klockan 12.30 på en söndag för att minska bråk, en åtgärd som för övrigt visat sig ha begränsad effekt.

Det är bra att huliganlagen ger polisen rätt att porta stökiga supportrar ögonblickligen. Men ska man riskera fängelsestraff för att man har med sig pyroteknik på läktaren, beträder planen eller kastar in föremål? Huliganlagen bör användas med viss försiktighet, så länge det inte rör sig om kända våldsverkare.

Svenska fotbollsförbundets drakoniska straff som drabbar klubbar och skötsamma supportrar måste också ifrågasättas. Djurgårdsfansens invasion av planen och slaget i ansiktet renderade både till spel inför tomma läktare en match och till dryga böter.

Det är lätt att förstå Djurgårdens evenemangsansvarige Mats Jonssons kritik mot SvFF, särskilt som klubben faktiskt anpassat sig efter polisens direktiv inför matchen (Newsmill 11/3). För det första innebär det ett hårt straff mot klubben. För det andra drabbas de skötsamma mycket hårt för en individs idioti. Var någon annanstans i samhället tillämpas en sådan kollektiv bestraffning?

SvFF har beslutat om mindre väl genomtänkta åtgärder. En bättre dialog mellan fotbollsförbundet och klubbarna vore på sin plats.

Men det är ju trots allt prestationerna på planen som är det viktiga. Allsvenskan har på senare år utvecklats till ett framgångskoncept, trots att kvaliteten på spelet i ärlighetens namn inte har utvecklats i positiv riktning. Kanske är det därför som drygt 70 procent av klubbarna trots rådande lågkonjunktur ändå räknar med positiva räkenskaper.

Finanskrisen har dock trots allt påverkat klubbarna. När företagens kassor sinar, sponsorpengarna minskar och supportrarna håller sig hemma tvingas klubbarna dra ned på personalen. Köp och försäljning av spelare är liksom spelarnas löner förstås också en mycket viktig del av ekvationen.

Till skillnad från många andra samhällssektorer tillämpar klubbarna en mycket individuell lönesättning. Undras vad facket skulle säga om det på en vanlig arbetsplats? Men med all respekt, vem kan säga att en nyckelspelare och artist som Anders Svensson inte bör tjäna bättre än en aldrig så hårt arbetande mittback?

En positiv konsekvens av krisen verkar bli att elitklubbarna i högre grad riktar blicken mot den egna ungdomsverksamheten. Det behöver matchas fram fler talanger inom svensk fotboll och de måste få chansen. Det gynnar både klubbarna och landslaget.

I år är kulan i luften långt innan snön har smält bort. Om Elfsborg kan hålla tätt i de bakre leden genom hela säsongen och lyckas dra nytta av Sveriges bästa passningsspel kan det bli fest på Stora Torget när mörkret åter sänker sig.

Prestationsprinsessornas tid

Katarina Larsson — Sat, 13 Mar 2010 00:25:23 +0100

I kväll vinner Anna Bergendahl Melodifestivalen – om man ska tro spelbolagen. Den ambitiösa 18-åringen är segertippad med balladen This is My Life.

Bobby Ljunggren har skrivit musik och Kristian Lagerström text. Vän av statistik kan notera att av 69 upphovsmän i denna tävling är 60 män.

Det bekymrar, som sig bör, SVT. ”Vi ville lyfta frågan – varför är det en sådan övervikt av killar bland upphovsmännen? Men det finns ingen som äger ansvaret”, säger Thomas Hall, projektledare, som hade han förväntat sig att jämställdhetsministern skulle gripa in.

Det har varit många bekymrade miner i veckan. Det brukar bli så i kvinnodagstider. Vid årets 8 mars uppmärksammades vi på att:

– i 206 av Sveriges 290 kommuner är den politiker som har mest makt en man,
– 97 procent av alla dirigenter och 89 procent av alla kompositörer är män,
– av 254 börs-VD:ar är 4 kvinnor och av styrelseordförandena är 3,5 procent kvinnor.

Man kan bli nedslagen för mindre. Trots beskedet att andelen kvinnliga ledamöter i börsbolagens styrelser stigit från 18,5 till 19,4 procent sedan 2008, vill festhumöret inte riktigt infinna sig. Men det ska bli bättre. Politikerna är på hugget och få frågor engagerar så mycket som den om andelen kvinnor i bolagsstyrelser.

Mot bakgrund av den politiska energi som lagts på frågan är det lätt att tro att det är där det avgörande slaget står. Lyckas vi nå den gyllene gränsen med minst 40 procent kvinnor är vår lycka i jämställdhetens tabellrike gjord. Det är inte meningen att raljera, snarare att uttrycka frustration över varför vissa frågor tränger ut andra.

Men visst går det långsamt. Så långsamt att nu också en majoritet av de kvinnor som finns på Veckans Affärers maktlista vill se kvotering för att snabbare få in nästa generation kvinnor, de nu unga.

De är flitiga, de unga tjejerna, oerhört flitiga. Prestationsprinsessor kallas de. När jag läser om dem i Dagens Nyheters artikelserie, påpassligt startad dagen före kvinnodagen, kan jag nästan känna något slags kollektiv kvinnlig stolthet.

Vilken energi, vilken målmedvetenhet! De har fattat att för att komma någonstans här i världen får man ligga i. Klyftan mellan dessa prestationsprinsessor och glidargrabbarna ökar. Det syns på betygen och det syns alltmer på universiteten. Det kommer säkert att synas i börsbolagens styrelser också.

Om de orkar ända fram vill säga. För de här tjejerna pluggar så de blir utmattade, tränar så de blir sjuka och presterar överlag så mycket att häromdagen berättade en terapeut i Dagens Nyheter att nu går 90-talisttjejerna in i väggen och blir patienter hos henne.

Det var ju inte så det skulle bli. Det var till maktens åtråvärda salar deras ambitioner skulle föra dem, inte till väntrummet hos en terapeut. Att de duger, även när de inte presterar, glömde vi säga det?

Perspektivet i DN:s artikelserie ger inte hela bilden. Alla tjejer sliter inte ut sig och alla killar har inte anammat anti-pluggkulturen. Men det finns ett könsmönster inför vilket man kan känna oro. Både för killar som hamnar efter och för tjejer som spränger sig. Jämställdheten skulle ju handla om att förbättra, att vi skulle bli friare att forma våra liv, inte byta en könsfälla mot en annan.

Jämställdhetspolitiken har sina gränser. Ofta anklagas kvoteringsivrarna för att vara klåfingriga. Må bäste man eller bästa kvinna vinna, hys tilltro till att också de mest förlegade strukturer ger med sig – argumenterar vi som avvisar lagstiftning. Men ginge det att hitta något instrument för att bättre fördela stress och prestationspress vore det frestande att önska att regeringen kunde tillgripa det.

Ty får man hoppas på något inför nästa kvinnodag är det inte bara att fler kvinnor tar plats i styrelserummen. Utan också att det kommer lugnande rapporter om att tjejerna mår bättre. Och så att de bidrar med fler låtar i nästa Melodifestival förstås.

Till sist

… riksdagen har mycket att stå i. Den stiftar lagar och beslutar om skatter och om statens utgifter. Den granskar regeringen. I torsdags lade den dessutom på sig själv att agera historisk domstol. Det borde den ha avstått ifrån – det sköts bättre av fria forskare än politiker.

… beslutet att kalla massakrerna på bland andra armenier 1915 för ett folkmord applåderas av SD:s Jimmie Åkesson som tar varje chans att hitta argument för att stoppa turkiskt medlemskap i EU. Därför ger han en eloge till de enskilda borgerliga riksdagsledamöter som bröt partilinjen.

… den elogen bör i så fall även ges till ombuden på den socialdemokratiska partikongressen i höstas som röstade mot partiledningen och för den motion som sedan banade väg för riksdagsbeslutet.

… även om det alltså finns goda skäl att beklaga beslutet, är det arrogant, för att inte säga direkt olämpligt, av Bildt att uttala sig som om han inte behöver bry sig så mycket om vad en utrikespolitisk linje anförd av vänsterpartisten Hans Linde innebär. Regeringen kan inte strunta i riksdagen, även om den fattar beslut som utrikesministern ogillar.

B�ttre sommarpussel i Ulricehamn

Fri, 12 Mar 2010 09:00:02 +0100

Skolinspektionen har en viktig uppgift framför sig när den nu ska ta sig an anmälan från tvåbarnsmamman i Ulricehamn som BT skrev om i går.

Mamman kritiserar att semesterstängda förskolor innebär att barnen måste lämnas till okänd personal på andra ställen.

Av kommentarerna på nätet att döma är hon inte ensam om den uppfattningen. Andra ser i anmälan en anklagelse mot att personalen tar ut semester och tycker att föräldrar minsann borde ta hand om sina barn själva, samhället kan inte ställa upp med allt.

Den tid är förbi då Sverige stängde i juli och i stort sett alla, utom de ständigt kämpande i vården och andra liknande sysslor, kunde nicka uppmuntrande till varandra: ”Trevlig semester – vi ses om fyra veckor”.

Nu pusslas det på alla håll. Företag måste hålla igång produktionen, kraven på tillgänglighet ökar i alla verksamheter, och familjer som vill ha semester samtidigt men ändå försöka ge barnen så lång ledighet som möjligt, fixar och tricksar så gott de kan.

Till den verkligheten måste också kommunerna anpassa sig. Även den familj där det blev ledigt sent i augusti eller tidigt i juni istället för juli har rätt att ställa krav på barnomsorgen. Därmed inte sagt att verksamheten kan pågå med full styrka året om, även personalen som sliter i barnomsorgen har rätt till semester.

Men med ökad flexibilitet och pusslande även från kommunens sida, borde det inte vara omöjligt att möta den nya tidens krav på ett bättre sätt än vad som tycks vara fallet i Ulricehamn.

Ledarredaktionen

Sj�lvklar del av alliansen

Fri, 12 Mar 2010 00:30:44 +0100

Det är ett folkparti väl förankrat i den borgerliga alliansen som under helgen samlar sina kommunpolitiker till riksmöte i Västerås.

Så framgångsrikt har allianssamarbetet varit att det inför stundande valrörelse ter sig otänkbart att Folkpartiet eller Centern skulle lockas av några vänsterinviter. För inte så många valrörelser sedan var detta allt annat än givet.

Partiets siffror är inte katastrofala (6,5 procent i Sifos februarimätning) och risken för att halka under riksdagsspärren är liten. Men Folkpartiet siktar betydligt högre, upp mot 2002 års valframgångar. ”Lejonkungen” Lars Leijonborg landade då partiet på 13,4 procent, mindre än två procentenheter bakom Moderaterna. Nu är avståndet 23 procentenheter.

Folkpartiet tenderar att vara ett något bångstyrigt alliansparti. Man drar sig inte för att högt kritisera sina borgerliga bröder, som när Centerns nyliberalism ifrågasattes. Det var 2007. Sedan dess har partiet, säkert tack vare regeringssamarbetet, rättat in sig i ledet och även bilagt konflikter inom det egna partiet.

Till skillnad från Centern har Folkpartiet också en klar och tydlig identitet. Visst innehåller man som alla partier falanger och det finns en spännvidd mellan åsikterna. Allt annat vore lika med slutet på utvecklingen för vilket parti som helst. Men motsättningen, som växte fram just under valrörelsen 2002, mellan vad som lite slarvigt kallas ”batongliberalerna” och de socialliberala är lagd på is.

Folkpartiet har heller inte gjort samma totala omvandling som Centern, eller för den delen Moderaterna, och de har funnit profilfrågor som passar bra in i partiets tradition och det liberala budskapet. Problemet är snarare att man behöver fler profilfrågor än skola, försvar och kärnkraft.

På kommundagarna kommer man att diskutera en rad frågor där Folkpartiet inte går i takt med sina alliansbröder. Detta frihetspartis ofria syn på föräldraförsäkringen får med rätta kristdemokrater att se rött. Man vill gå snabbare fram i eurofrågan och har lättare att acceptera nya kärnkraftsreaktorer än övriga alliansen.

Partiprofilering och borgerlig kannibalism är närmast ofrånkomligt i valrörelsen. Det kan sätta käppar i hjulet för gemenskapen i alliansen, men Folkpartiet lär inte skapa konvulsioner som på allvar kan hota alliansbygget.

Ledarredaktionen

Alla krafter kr�vs f�r att hj�lpa pojkarna

Johan S�derstr�m — Thu, 11 Mar 2010 00:45:45 +0100

Efter det regeringsledda projektet Flicka 2005 är det nu pojkarnas tur.

Projekt Pojke vänder sig till tusentals pojkar och unga män i storstadsområden.

Men om projektet Flicka syftade till att styrka unga kvinnors självkänsla går Projekt pojke ut på att hindra pojkar från att hamna i kriminella gäng. 5000 unga män, främst i storstäderna, löper stor risk att rekryteras av den organiserade brottsligheten.

För att leda dem in på ett annat spår vill regeringens utredare, länspolismästaren Carin Götblad, lägga större vikt på familjens roll, ta hjälp av det civila samhället och bryta sekretessen mellan socialtjänst och polis. Det är intressanta och bra perspektiv som Götblad för in i debatten.

När skolan och socialtjänsten inte räcker till och när polisen inte når småkriminella måste man våga involvera föräldrarna. Och även om problemen kanske utgår från hemmet bör polis och socialtjänst vara skyldig att kontakta dem som bär ansvaret för ungdomarna.

Götblad är även inne på rätt väg när hon vänder sig till folkrörelser och företag som är intresserade av att ta ett socialt ansvar. Alla goda krafter måste förenas för att få unga på rätt köl.

Yttrandefriheten g�r f�re

Thu, 11 Mar 2010 00:40:10 +0100

År 2010 känner sig en konstnär i Sverige tvingad att sova med en rostig yxa bredvid sängen som självförsvar. Detta för att han hösten 2007 gjorde en teckning där profeten Mohammed framställdes som en rondellhund, en teckning som endast var tänkt att visas upp på en utställning.

Lars Vilks rondellhund var en medveten provokation. Han ville spränga de konstnärliga gränserna, men inom konstens ramar.

Han valde sitt motiv eftersom temat för utställningen var ”hunden i konsten” och det skedde i kölvattnet av Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer. Därför har han sedan hösten 2007 tvingats leva med ett pris på sitt huvud och kommer att så få göra under överskådlig framtid.

Det är självfallet en helt absurd situation och något som absolut inte borde få förekomma i ett öppet samhälle. Att sju män på Irland och en kvinna i USA med smeknamnet Jihad Jane har haft långt framskjutna planer på att mörda Vilks visar dock på situationens allvar.

Det går att ifrågasätta Vilks’ motiv och att han tidigare spelat på media för att göra reklam för sig själv. Att han ser hoten som en följd av ett projekt, att provokationen, inte det konstnärliga, varit huvudsaken. Men invändningarna till trots väger yttrandefrihetens grundlagsfästa rätt att häda tyngre.

Så länge det inte handlar om hets mot folkgrupp eller rent förtal har konstnärer, komiker och alla som publicerar sig rätt att testa gränser och föra fram åsikter som kan verka stötande. I en rättstat som Sverige finns det dessutom helt legitima sätt att protestera mot kränkningen via demonstrationer och inlägg i debatten.

Samhället måste sluta upp bakom denna rätt när den attackeras av extrema och fundamentalistiska krafter.

Att Vilks återigen hamnar i strålkastarljuset har inget att göra med en vilja att provocera utan beror på att han just undgått döden. De som menar att Vilks bara vill synas måste begrunda detta enkla faktum. Och det bisarra i att en konstnär i Sverige år 2010 riskerar att mördas i sitt eget hem för konstens skull.

Ledarredaktionen

Replik: Subventionerad jakt p� �verklassens dammr�ttor

Thu, 11 Mar 2010 00:30:28 +0100

BT störs av att Lars Ohly kallar de hushållsnära tjänsterna för de ”överklassnära tjänsterna” och menar i ledaren den 3 mars att den skattesubventionerade tjänsten utnyttjas i alla inkomstskikt.

Som ”bevis” för sin tes redovisar man statistik från branschorganisationen Almega som visar att 24,2 procent som köper tjänsten tjänar under 200.000 kronor om året och att 46,6 procent av köparna ligger i inkomstskiktet 200.000–499.000 kronor. Det BT nogsamt avstår från att redovisa är att 29,2 procent av köparna tjänar mer än 499.000 kronor om året.

Så här skriver Almega om den gruppen: ”Anledningen till att en missvisande bild av köpargruppen kan ha spridit sig har förmodligen sin grund i att andelen köpare bland höginkomsttagare (över 499.000 kr/år) är större än övriga grupper. Höginkomsttagargruppen utgör procentuellt en liten del av befolkningen och får därmed högre representation i förhållande till andra grupper.” Så kryptiskt försöker Almega dribbla bort det faktum att höginkomsttagarna är reformens stora vinnare.

Man kan redovisa siffror på olika sätt, vilseledande som Almega eller i klartext som SCB. SCB redovisar hur stor del av hela befolkningen som utnyttjar avdraget för hushållsnära tjänster. Då ser det ut så här: Av dem som tjänar 200.000 kronor eller mindre per år utnyttjade mindre än 6 promille skattereduktionen. Av dem som tjänar 500.000 kronor eller mer per år utnyttjade drygt 7 procent skattereduktionen.

SCB:s siffror ger en tydlig bild av reformens fördelningspolitiska effekt. Skattemedel kan onekligen användas bättre än till att subventionera jakten på dammråttor hos den överklass som har råd att betala fullt pris för sina utförda hushållstjänster! Argumentet att vita jobb blir svarta om skattesubventionen tas bort är egentligen kränkande, det bygger på en övertygelse om att överklassen är potentiella lagbrytare.

Lennart Andreasson (V)

Svar: Det är mycket siffror i debatten om Rut. Först något om procenten. Vi skrev, som Andreasson refererar, att 24,2 procent som använde avdraget 2008 tjänar under 200.000 kr/år och 46,6 procent av köparna ligger i inkomstintervallet 200.000-499.000 kr/år.

Andreasson anser därmed att vi ”nogsamt avstår från att redovisa” att 29,2 procent av köparna tjänar mer än 499.000 kronor. Ett märkligt sätt att se på det. Det finns inte mer än 100 procent att fördela (även om Vänsterpartiet emellanåt har ett eget sätt att räkna på ekonomiska resurser) – resterande måste naturligtvis tillhöra gruppen som tjänar mer än de redovisade.

Vem som vinner mest på reformen kan man förstås diskutera. Andreasson försöker göra en poäng av att det är en större andel av gruppen höginkomsttagare som använder avdraget än andelen låginkomsttagare. Dock är majoriteten av dem som köper hushållstjänster låg- och medelinkomsttagare, enligt SCB:s siffror.

Samhällsekonomiskt är det hela av allt att döma ett plus. ”Staten går plus minus noll”, konstaterar Martin Pernheim, informatör på Skatteverket i Göteborg i G-P 4/3.

Enligt Konjunkturinstitutets analys från 2005 (som nyligen åter redovisades av finansdepartementet) blir nettokostnaden för Rut nära noll på lång sikt.

Till sist, nej det är inte kränkande att påstå att vita jobb skulle bli svarta om avdraget tas bort. Det är en beskrivning av verkligheten. Den inställningen delas av fler – även om synen på den exakta utformningen av avdraget varierar. Eller som Hans Tilly, ordförande för Byggnads och ledamot i Socialdemokraternas partistyrelse, formulerade det till Sydsvenskan 5/3 när han kritiserade de rödgrönas ställningstagande:

”Det här har blivit en infekterad fråga. Vi är några förbund som är positiva till de här reformerna för att de gör svarta jobb vita. Vi måste få bort svart oseriös verksamhet där de anställda inte har en chans att få trygghet i form av försäkringsskydd och arbetslöshetsförsäkring.”

Rut-avdraget har åtskilliga vinnare. Att reducera det till en fråga om dammråttor hos överklassen är att försöka ta billiga poäng på en reform som berör många. µ

Ledarredaktionen

Stoppa utvandringen!

Wed, 10 Mar 2010 08:30:56 +0100

Det borde inte ha kommit som en överraskning för kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) att utrymmet blivit allt trängre för stadens judiska minoritet.

Hot, trakasserier och våld har under en lång tid förföljt Malmös judar i en sådan omfattning att många känt sig tvingade att lämna staden.

Ändå talade Reepalu i Ekots P1-morgon så sent som i går om att han bara känt till enstaka attacker innan Skånska Dagbladet (25/1) slog larm om en fördubbling av hatbrotten mot judar under 2009.

Ökningen kan i huvudsak kopplas till kriget i Gaza i början av förra året. Så är det. Händelser i konflikten mellan Israel och Palestina fortplantar sig bokstavligen talat med ljusets hastighet till Malmö. Så får Malmös judiska minoritet, som kanske varit bosatt i Sverige sedan generationer tillbaka, sona för staten Israels agerande.

Kopplingen är solklar och bekräftas av representanter för judar i Malmö. Men Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin vägrar att se den. I en debatt med Göran Hägglund (Agenda 7/3) blev hon rasande när Hägglund antydde att Reepalu vägrade att be om ursäkt till stadens judar för att inte stöta sig med muslimska väljargrupper.

Det är tveksamt om Hägglund har rätt i sin analys. Däremot har han rätt i att vissa muslimska miljöer förenas med vänster- och högerextremister i sin avsky mot judar.

Genom sitt agerande har dessvärre Reepalu gått sådana grupper till mötes. Redan vid Davis Cup-matchen mellan Israel och Sverige för ett år sedan fördömde Reepalu ensidigt Israel för Gazakriget.

Han har dessutom under den senaste månadens debatt likställt sionism med antisemitism och talat om en ”israelisk lobby” som vägrar att lyssnar till hans förklaringar. Alla med minsta kännedom om århundraden av illasinnad mytbildning kring ”juden” vet vilka associationer det sistnämnda ger.

Det är lätt att feltolkas och felciteras i massmediala sammanhang. Problemet är Reepalus överslätande attityd till de problem som Malmös judar har att brottas med, I ett fritt och öppet samhälle ska man inte behöva dölja sin religion i offentligheten, och judiska daghem och synagogor ska inte behöva omgärdas med rigorös säkerhet.

Malmö är numera internationellt känt som staden som folk tvingas fly ifrån. Nu är det upp till samtliga politiska krafter att vända den utvecklingen genom att klart och tydligt slå fast att judar i Sverige inte kan beskyllas för staten Israels agerande.

Ledarredaktionen

Diplomatisk v�r i luften

Tue, 09 Mar 2010 09:00:49 +0100

Svenska statsbesök i Ryssland hör inte till vanligheterna, det var tio år sedan senast. I dag träffar dock statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt både president Dmitrij Medvedev och premiärminister Vladimir Putin i Moskva.

Det sägs att den ryska inbjudan kom efter en diplomatisk islossning i samband med november månads toppmöte mellan EU och Ryssland i Stockholm.

Måhända har den ryska ledningens irritation över Sveriges och EU:s hårda kritik i samband med den ryska aggressionen i Georgien lagt sig. Troligare är dock att tyngre ekonomiska skäl ligger bakom en mer välkomnande rysk attityd.

Den svenska regeringens ja till Nord Stream-projektet, utan att över huvud taget nämna eventuella säkerhetspolitiska aspekter, togs sannolikt väl emot i Kreml. Handeln med Ryssland och svenska företagsetableringar väger förstås också tungt, inte minst Ikeas fortsatta expansion.

Samtidigt är det svårt att finna en bärande linje i rysk utrikespolitik, förutom på ett par områden. Det är inte lätt att bedöma vilka uttalanden som är avsedda för en inhemsk opinion och vilka som utgör en fast del av politiken. Utrikes- och inrikespolitik flyter samman och utrikespolitiken växer fram reaktivt, som en respons på händelser i utlandet.

Men synen på övriga forna Sovjetstater och problematiken med de ryska minoriteterna i dessa stater ligger fast, liksom oron för Natos expansion in i Östeuropa och Baltikum. Sedan president Medvedev axlade Putins mantel har dessvärre även historierevisionismen och förskönandet av Stalins och Lenins fruktansvärda brott tilltagit. En revisionism som inte bara omfattar Ryssland självt utan även stater som ockuperades av Sovjetunionen. Kremls anspråk på historieskrivningen inkluderar märkligt nog även de baltiska staterna.

Det är bra att mänskliga rättigheter står på programmet och även att Reinfeldt och Bildt avsätter tid till att träffa ryska människorättsorganisationer. Organisationerna behöver allt stöd de kan få. Stats- och utrikesministern förväntas även kritisera ryska brott mot mänskliga rättigheter. Men hur troligt är det att Putin och Medvedev tar åt sig av kritiken?

Visst har president Medvedev aviserat att han drastiskt vill skära i den korrumperade poliskåren, och visst har mord med rasistiska förtecken på sistone renderat i långa fängelsestraff. Medvedevs moderniseringsprocess med en mer slimmad byråkrati och ett mer rättssäkert domstolsväsende bör uppmuntras. Men korruptionen är enormt utbredd och brotten mot mänskliga rättigheter mycket omfattande.

Det var därför fel att avveckla det svenska demokratibiståndet till ryska journalister och människorättsorganisationer. Fel att inte låta ryska journalister komma till Sverige för att fortbilda sig och lära sig mer om demokrati och yttrandefrihet. Den inskränkningen väger betydligt tyngre än kritik från Bildt och Reinfeldt.

Ledarredaktionen

I demokratins tj�nst

Mon, 08 Mar 2010 00:40:33 +0100

Börje Salming och Ingemar Stenmark gör det, liksom basketstjärnan Jonas Jerebko.

De försöker, i olika roller, att få folk att gå att rösta. Hockeylegenden Salming och pisternas betvingare Stenmark ställer sig bakom det nybildade Norrlandspartiet vars huvudfråga är att mer resurser ska få stanna uppe i Norrland. Jerebko försöker locka förstagångsväljare.

Salmings och Stenmarks engagemang som röstmagneter är positivt, men Jerebkos uppdrag känns likväl som mer betydelsefullt. Fler unga med stjärnstatus borde följa Kinnasonens exempel och verka i demokratins tjänst.

Detta särskilt som det är ovanligt många unga som har chansen att rösta i höstens riksdagsval (497.000) och att förstagångsväljarna i allmänhet är mindre röstbenägna än gemene man (82 procent röstade år 2006, för förstagångsväljarna var siffran 76 procent).

Norrlandspartiet är även ett exempel på att det lokala och regionala engagemanget lever. Ett 60-tal partier har anmälts till valet 2010, merparten på lokal eller regional nivå. Västra Götaland är klent representerat, undantaget göteborgska Vägvalet som bildades i protest mot vägavgifterna runt Göteborg.

Missnöje med de styrande är en orsak bakom lokalpartier. Viljan att bryta ett långvarigt maktinnehav är en annan allmän orsak. Exemplets makt är en tredje, nya partier i en kommun underlättar bildandet av partier i grannkommunen.

De spirande partierna är bra för demokratin, de verkar vitaliserande och utgör en ventil för folkligt missnöje.

Protester mot fastvuxna maktstrukturer, vilket särskilt kan drabba små kommuner, vittnar dock om ett annat demokratiskt dilemma. Nämligen att det finns för få goda kandidater som kan bära upp partierna.

Ledarredaktionen

I demokratins tj�nst

Mon, 08 Mar 2010 00:30:59 +0100

Börje Salming och Ingemar Stenmark gör det, liksom basketstjärnan Jonas Jerebko.

De spirande partierna är bra för demokratin, de verkar vitaliserande och utgör en ventil för folkligt missnöje.

Ledarredaktionen

�r det r�tt v�g att f�rl�jliga SD?

Mon, 08 Mar 2010 00:25:57 +0100

Vad ska man göra med Sverigedemokraterna? Den frågan har journalister och politiker brottats med länge.

Ska man se dem som ett parti bland andra och debattera med sverigedemokrater precis som man debatterar med andra partier? Ska journalisterna satsa extra på granskning av just Sverigedemokraterna och riva ner den putsade fasaden för att visa partiets rätta ansikte? Eller ska man helt enkelt försöka tiga ihjäl dem? Låtsas man att de inte finns, kanske de försvinner?

Jag har hört samma gamla argument i debatten i ganska många år. Men nu har det dykt upp en ny vinkel på åsiktsarenan.

Statsvetarprofessorn Bo Rothstein hävdade i en debattartikel i Expressen i veckan att det effektivaste sättet att skjuta Sverigedemokraterna i sank vore att ironisera och förlöjliga dem. Nu menar Rothstein att alla inte klarar av sådan debatteknik. Därför är det kanske lämpligast att låta Carl Bildt bli det politiska etablissemangets SD-torped i valrörelsen 2010.

Jag tror faktiskt att Rothstein sätter fingret på ett intressant drag i den svenska politiska kulturen. Att förminska motståndaren genom att förlöjliga, skämta eller ironisera är knappast ett bärande drag i dagens politiska debattklimat. I Sverige är politik allvarligt. Man lyssnar på argument och gör inte narr av den man debatterar med. På sin höjd kan man kanske småle lite och skaka lätt på huvudet när motståndaren pratar, bara för att visa att det man hör är strunt. Men att på allvar förlöjliga politiska motståndare och det de säger? Nej, inte i Sverige.

Andra statsvetare har pekat på att den svenska samförståndskulturen ibland ligger som ett lock över demokratin. Demokrati behöver konflikter och vi svenskar är allmänt konflikträdda och bråkar inte gärna. Men det handlar ju inte bara om att vi bråkar för lite. Vi är dessutom tråkiga. Fredrik Reinfeldt har också dragit den allvarsamma, lyssnande politiska retoriken till sin spets. Han småler inte ens när Mona Sahlin pratar, utan lyssnar allvarligt till vad hon säger för att sedan komma med sakliga motargument.

Om nu tråkigheten är utmärkande för dagens politiska samtal kan man lugnt konstatera att det inte alltid varit så. Det var helt enkelt roligare förr. Karikatyrerna var elakare, bildspråket i valaffischer mer drastiskt och inte drog man sig för att försöka plocka ner sin motståndare genom att förlöjliga dem. Går man tillbaka till 1920- och 1930-talet var den politiska retoriken vassare, åtminstone som det framstod i valaffischer, tidningsannonser och dagstidningarnas tecknade politiska satirer.

De som studerat valretorik i valdebatter verkar också komma fram till liknande resultat. Ska man ta i lite kan man kanske säga att den politiska debatten helt enkelt var elakare förr, och kanske också roligare.

Min personliga åsikt är att lite mer humor, lite raljerande och lite ironi skulle liva upp den politiska debatten. Politik ska vara på allvar, men måste det vara så allvarligt? Frågan är dock vilka konsekvenser förlöjligande och ironi får i politiska samtal. Är det ett framgångsrecept i kampen om väljarna? Man bör vara medveten om att den mest uppenbara effekten av all politisk kommunikation är att den stärker åsikter väljare redan har.

Ogillar man SD kommer man givetvis att gotta sig åt om Carl Bildt faktiskt skulle agera som en retorisk hit-man. Men hur reagerar potentiella Sverigedemokratväljare? En inte alltför vågad gissning är att väljare med starka SD-sympatier ser det som ytterligare ett orättvist angrepp och solidariserar sig ännu mer med partiet. Man sluter helt enkelt leden mot en yttre fiende. Detta är nu inget som är unikt för Sverigedemokraterna. Vi har sett samma tendenser så fort olika grupper kritiseras eller förlöjligas offentligt.

Dessutom finns det en uppenbar problematik med att raljera och ironisera när man är i överläge. Satir förutsätter ett underifrånperspektiv eller åtminstone att man befinner sig på ungefär samma nivå.

Här blir Carl Bildts eventuella förmåga att skjuta Sverigedemokraterna i sank med vass retorik problematisk, precis på samma sätt som Olof Palme kritiserades för att han var för överlägsen när han krossade Torbjörn Fälldin i debatter på 1980-talet. Man kan faktiskt förlora genom att vara alltför överlägsen.

Bengt Johansson
mediaforskare, Gbg universitet

Skulder kan inte r�stas bort

Jan �jmertz — Sun, 07 Mar 2010 00:25:49 +0100

Folkomröstningar är ett tveksamt sätt att fatta beslut i komplicerade frågor.

I går röstade islänningarna om sina skulder till utlandet, i dag röstar invånarna i Schweiz om huruvida plågade djur ska ha rätt till juridiskt ombud när husse ställs inför domstol.

På Island är folkomröstningen resultatet av en folkresning där man gick man ur huse utrustade med kastruller och grytor, därav benämningen Kasserolle-revolutionen. Opinionen fick presidenten, annars närmast maktlös, att vägra skriva under den lag om skuldreglering som både regeringen och alltinget godtagit.

Presidenten, Olafur Ragnar Grimsson, överlät frågan till folket. I går gav man ett besked som kunde ha varit hämtat från nobelpristagaren Dario Fos berömda fars: Vi betalar inte! Vi betalar inte!

Den som följt det dramatiska efterspelet vet att de isländska bankerna drabbades av hybris under tidigt 2000-tal och trodde, som de gamla vikingarna, att de hade kraft och förmåga att erövra världen. Inte med svärd utan med lånade pengar. Det såg länge ut som om pyramidspelet skulle lyckas. Men finanskrisen träffade det isländska banksystemet som en Tors hammare och höll på att dra ner den lilla, men stolta, nationen i Ishavet.?

Dessförinnan hade islänningar levt ett liv i sus och dus med en köprusch och lånekarusell som överträffar det mesta. Låntagarna uppmanades dessutom att ta lån i utländsk valuta vilket gjorde finanskrissmällen dubbelt hård när den isländska kronans värde dramatiskt sjönk ihop.

Islänningarna är som privatpersoner tungt skuldsatta och till detta kommer bördan av statens skuldsättning. Landsbanki lånade genom sin internetbank Icesave ut stora summor till – förutom islänningar – främst britter och holländare och när det visade sig att den banken var ett luftslott gick isländska staten in och garanterade insättningarna för alla islänningar, men inte för bankkunder i andra nationer.

Regeringarna i Storbritannien och Holland gick då in och garanterade deras pengar, men kräver att Island i slutändan står för fiolerna.? Vilket Islands regering och en knapp majoritet i alltinget gått med på. Det rör sig om ca 35 miljarder svenska kronor som skattebetalarna på Island (som är långt färre än de 330 000 invånarna) ska betala tillbaka.

Det tar många år och kostar långt mer med den saftiga ränta som långivarna kräver. Det innebär en mager tid för islänningarna med återverkningar på statens förmåga att leva upp till andra krav, till exempel sociala reformer, som medborgarna rimligen ställer.?

In i det sista har förhandlingar pågått mellan Island och England/Holland för att under trycket av opinionen och den kommande omröstningen uppnå bättre villkor för islänningarna och därmed kunna ställa in folkomröstningen. Försöken misslyckades. I går röstade islänningarna därför om sina skulder.?

–?Islänningarna lever hellre på tran i ett år än betalar en penny till Storbritannien, tolkade professor Eirikur Bergmann stämningen. Men håller det?

Det går inte i ett internationellt samspel att folkomrösta om lån, skulder och räntesatser. Islänningarna kommer till slut att få ta ansvar för sina banker hur orimligt det än kan uppfattas. Ännu orimligare är det att skjuta över detta ansvar på engelska skattebetalare.?

Nu väntar sannolikt politisk kris och kanske nyval. Den nuvarande regeringen kan då få respass som en konsekvens av Icesave-avtalet. I dess ställe kan de partier som satt vid makten när allt elände skapades återkomma. Med vilken trovärdighet kan de lösa problemen??

Om folket röstar nej betyder det inte att Island slipper undan sina räkningar. Men rimligen betyder det att politikernas manöverutrymme minskat, man måste finna smakfullare lösningar för sin skuldreglering.

Island har bankat hårt på EU:s dörr i en ambition att komma in i en varmare ekonomisk klimatzon. För att EU ska öppna dörren krävs att Island tar ansvar för sina ekonomiska problem.

EU har redan avsevärt större problem att hantera i den egna kretsen. Grekland och Portugal står på bankruttens rand, Spanien går i samma riktning. En gräddfil för Island kan inte skapas utan att problemen i Sydeuropa fördjupas.

För övrigt

… är det ett huvudlöst förslag att göra en f.d. partiledare till ordförande i Sveriges Radios styrelse. Lars Leijonborg kan inte med trovärdighet hävda Sveriges Radios oberoende. Avståndet till maktens centrum är för kort.

… SJ, SJ, gamle vän…. har spårat ur och tidtabellerna har mer eller mindre avskaffats. Bil och flyg har varit långt mer pålitliga färdsätt. Det är rimligt att man ser till att de gamla järnvägarna fungerar innan man bygger nya.

… låter inte flyttfåglarna vintern rubba deras tidtabell. På flera håll i landet har staren hörts och synts. Det är en pålitlig signal, som gör livet både ljusare och varmare. Hoppet ökar för dem som sitter fast i Östersjöns is.

Men hann ni st�da ocks�?

Katarina Larsson — Sat, 06 Mar 2010 09:00:44 +0100

"Har ni alltid så här stökigt?”

Han kan ha varit tio år. Så här ett par år efteråt har det blivit en smålustig anekdot om sanningssägande barn. Just då, när han forcerat röran i hallen och blickade in i vårt kaotiska kök, var det inte ett dugg kul. Vad var jag för människa som inte kunde hålla ordning? Talades det i skolan om vårt stökiga hem?

Åtta av tio kvinnor har någon gång skämts över att de har det stökigt hemma. Hälften av männen. Nio av tio kvinnor säger sig också vara den som tar störst ansvar för ordningen i hemmet.

Debatten om Rut-avdraget är en debatt om svarta jobb som blivit vita, om växande småföretag och nya arbetstillfällen. Det är en politisk strid där argumenten präglas av ekonomi, den enskildes och landets. Men det är också en debatt om hur vi lever våra liv. Hushållsnära tjänster är ofta kvinnonära tjänster. Kvinnor städar, dammar, plockar undan, tvättar, tar hand om barn, lagar mat.

Det är en rejäl förenkling. Det medges. För visst moppar även män. De skolar in på dagis och fixar maten före föräldramötet, som de ska gå på eftersom de är klasspappor och frun har spinningpass i kväll. Men enligt SCB utför kvinnor två tredjedelar av allt obetalt hemarbete (och det gäller även i förhållanden där paret tror sig dela lika).

I boken Rent hus – slaget om den svenska dammråttan (2004) skriver Tinni Ernsjöö Rappe och Lars Strannegård: ”Kvinnor utsätts dagligen för budskapet att ett bra hem är ett rent och vackert hem och att ansvaret för det är hennes. Genom att leva upp till detta får kvinnor sin könsidentitet bekräftad och vice versa – är hennes hem stökigt och smutsigt blir hon ifrågasatt.”

Måhända läser en riktig kvinna också Family Living. I veckan lockade tidningen, som bjuder på interiörer från rena och vackra hem, med rubriken ”Så städar du snyggare”. Oemotståndligt. Där instruerar bland andra Felix Herngren om vikten av bra dammsugare och riktiga mirakeltrasor. Varken han eller någon annan tipsar dock om Rut. Kanske finns det en anledning till det.

Av den stora undersökning som redovisas i Marie Söderqvist bok Status – vägen till lycka (2009)framgår hur det i Sverige, till skillnad från i andra länder, inte ger status att köpa tjänster. ”Att köpa hjälp avslöjar i stället ofrånkomligt dina egna tillkortakommanden”, skriver Söderqvist och råder ”Dölj den hjälp du köper”.

En del döljer sina tillkortakommanden även för skattemyndigheten. De anlitar svart hjälp. Eller så gör de som Mona Sahlin. I en intervjubok av Stina Dabrowski säger hon att nej, hjälp hemma ville hon då absolut inte ha, fast i och för sig hjälper hennes mamma och pappa så mycket att ”det är fusk att säga att jag inte har någon”.

Statusmässigt är det enligt Söderqvist mer okej att få hjälp av släktingar än att köpa tjänster. Men alla har inte föräldrar som kan hämta på dagis, grannar som kan skotta snö eller barn som kan komma hem och byta den där lampan som sitter så högt upp.

Vi flyttar till nya platser – där jobben finns, och lever fjärran från släktingar. Samtidigt tillbringar både män och kvinnor mer tid på sina arbetsplatser. Sådan är det moderna livets arbetslinje – en linje hyllad av både Alliansen och Socialdemokraterna. Och ju skarpare arbetslinjen blir, desto mer nödvändigt med en fungerande tjänstemarknad.

Därför är Rut-avdraget ett avdrag i tiden. Inslagen i media under veckan, där pensionärer och barnfamiljer berättat om en lindrigare vardag vittnar också om en ny, öppnare inställning till att köpa tjänster.

Efterfrågan på de hushållsnära tjänsterna kommer med all sannolikhet att öka. Får Rut-avdraget vara kvar kommer också fler att kunna berätta att de fick sitt första jobb fortare, fler kommer att betala skatt, fler kommer att starta nya företag. Vinnarna blir många.

Därmed inte sagt att det kommer att vara ordning och reda i varenda hall i detta land. I ett annat livsstilsmagasin läser jag att dagens trend för kvinnor är att träna sig i att inte vara perfekta, att hitta ”ro i röran” som det kallas. Stökiga hem är med andra ord inget nederlag längre.

Se där också en värdering att hälsa välkommen i den välputsade arbetslinjens land.

Till sist

… putsas det en hel del på den politiska ytan i dessa Rut-tider. Sålunda har direktiv utgått från nya Moderaterna att ”vi lämnar slips och pärlhalsband hemma”, istället ska kläderna signalera tillhörighet och vara ”vardagliga”. Plötsligt fattar man varför statsministerparet kom i skrynklig pikétröja och jeans till statsbesöket i Kina. Frågan är om Kinas president Hu Jintao begrep signalen.

… noterar att snabbtänkta statsministerfrun har fattat galoppen. Vid modegalen nyligen förklarade Filippa Reinfeldt att ”själv handlar jag gärna på H&M som erbjuder enkla och moderna kläder till ett bra pris”. Tiden är ur led – ty det var väl inte där som Mona Sahlin fick tag på sin snygga Louis Vuitton-väska?

… men visst är yta viktigt. När Veckorevyn inför förra valet ville stajla partiledarna var det bara en som sade nej, Göran Persson. Han tyckte att han dög som han var. ”Man ska söka sin egen stil”, sade han till dåvarande chefredaktören Ebba von Sydow där han stod i kostym och röd slips. Klok man.

Vem lyssnar till de �ldre?

Fri, 05 Mar 2010 00:30:29 +0100

Det är inte ofta som ledaravdelningen står på samma sida som författaren Jan Myrdal i debatten.

Men när vänstermannen Myrdal ryter till om bristen på respekt för äldre i Sverige är det svårt att inte hålla med (Aftonbladet 1/3).

På ett äldreboende i Timrå får de äldre sig serverat maximalt två koppar kaffe och två frukostbröd per dag, inte mer. Detta får Myrdal att skriva om äldrehat och att gamlingar bara uppfattas som kostsamma och besvärliga, ett synsätt som i många fall tragiskt nog kommit att delas av de äldre.

”Hat” är ett starkt ord i sammanhanget, men visst glöms många äldre bort i lägenheter och på äldreboenden. De för ett liv i marginalen och har svårt att hävda sina rättigheter. Trots att personalen utför heroiska insatser känner den sig likväl otillräcklig då resurserna och tiden tillsammans med de äldre krymper. Så ser det förstås inte ut på alla äldreboenden, men på alltför många för att situationen ska få glömmas bort i valrörelsen.

Regeringen har de senaste dagarna ställt dörren på glänt för att äldreboenden ska få laglig rätt att servera öl eller vin till maten och en snaps eller två till midsommar (Ekot 3/3). Det vore ett sätt att i det lilla skänka lite mer inflytande och öka välbefinnandet hos äldre. Centerpartiet vill lagstifta om rätten att välja äldreomsorg (SvD 3/3). Även detta stärker äldres möjligheter att ta kontroll över sin vardag.

Men något enstaka regeringsbeslut rubbar inte på det faktum att vi har en snedvriden syn på äldre människor i Sverige. De får inte den respekt de förtjänar och deras kompetens tas inte tillvara i tillräckligt hög grad.

Det är som om erfarenhet och kompetens inte längre räknas när 65- eller 67-årsdagen passerats. Då anses man passé och förbrukad, det gäller inte minst i det politiska livet.

Det är lätt att jämföra med USA där äldres kunskap och erfarenhet inom politik och media tas tillvara på ett betydligt bättre sätt. I Sverige har vi istället en tendens att lyfta fram det unga och trendiga och förminska det gamla och beprövade.

Att gamla åsidosätts både på ålderdomshemmet och i arbets- livet hänger samman. Det är dags att de får det utrymme i det offentliga som de förtjänar.

Ledarredaktionen

Arbetsmilj�verket straffar ungdomarna

Johan S�derstr�m — Thu, 04 Mar 2010 00:30:36 +0100

Den svenska medaljskörden från vinter-OS i Vancouver blev mycket stor.

Bakom framgångarna ligger en oerhörd mängd träningstimmar i spåren, backen och på rinken. Tävlande på elitnivå har i regel inlett sin bana i tidig barndom, med tränare och domare i tonåren.

Engagemang inom idrott, föreningsliv eller genom det första jobbet är fostrande. De unga lär sig att ta ansvar, att ta på sig en ledarroll och att planera och spara inför framtiden. Viktiga lärdomar som samhället bör värdesätta. Den synen verkar dock inte delas av Arbetsmiljöverket.

I sann byråkratisk anda har myndigheten tolkat ett EU-direktiv på ett sätt som nästan omöjliggör arbete, i idrottsklubben eller på McDonalds, för gymnasieungdomar. Enligt verket får dessa ”äldre ungdomar” jobba som mest åtta timmar per dag och 40 timmar per vecka, inklusive skoltid.

LO och Svenskt Näringsliv brukar inte vara överens om särskilt mycket. De har dock inga problem med att såga Arbetsmiljöverkets tolkning. De är inte ensamma. Den starka kritiken i pressen och på bloggar har nu fått myndigheten att backa. Förslaget ska ut på remiss.

Grundprincipen är behjärtansvärd. Barn och ungdomar har rätt till vila och barnarbete ska begränsas. Men utfallet är som det ser ut nu är destruktivt, både för samhället och för ungdomarna.

Ingen bostadskur i sikte

Thu, 04 Mar 2010 00:30:16 +0100

Intresset finns där, 700 nya lägenheter skulle kunna stå färdiga i Borås inom fem år. Ändå avstår de privata hyreshusägarna från att bygga. De anser att det är för dyrt, för olönsamt och för krångligt (BT 3/3).

Det är trist att det är på det sättet. Borås citykärna är glest befolkad, det finns lediga ytor att bygga på och ett stort behov av nya bostäder. Fler nybyggen skulle innebära ett livligare centrum och även ett uppsving för Borås som studentstad. Nybyggen symboliserar dessutom framtidstro, vilket inte minst planerna på en skyskrapa vid Allégatans slut visar på.

Men Borås stad delar detta dilemma med hela landet. Det byggs på tok för lite, vi intar en bottenplacering, jämfört med både EU och Norden, av just de skäl som de privata hyreshusägarna anger. Avsaknad av internationell konkurrens, liten produktivitetsutveckling och föråldrade avtal inom byggbranschen bidrar också till att vi befinner oss i fel ända av skalan.

Allmännyttans hyresnormerande roll är även den en hämsko för nybyggandet. Detta uppmärksammas också på DN-debatt (3/3) av vd:arna för Fastighetsägarna och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag liksom av Hyresgästföreningens Barbro Engman.

Lösningen är enligt dem liknande beskattning oavsett om man bor i villa, bostadsrätt eller hyresrätt, Rot-avdrag även för hyresrättsinnehavare och moms på hyror.

Visst är skattereglerna till nackdel för hyresrätterna. Frågan är dock hur mycket en generell skattesänkning av fastighetsskatten skulle kosta staten. Att beskatta hyresgästerna hårdare verkar inte heller vara rätt medicin när det verkliga problemet är kostnadsläget för själva byggandet.

Problemen med den snabba ombildningstakten från hyres- till bostadsrättslägenheter, som debattörerna pekar på, är dessutom i allt väsentligt ett storstadsproblem. 94 procent av ombildningarna sker där, inte i medelstora städer som Borås. Om det nu är ett problem att fler faktiskt äger sin bostad.

Allmännyttans makt över hyressättningen som snedvrider marknaden har luckrats upp något. Mycket återstår dock för att komma bort från överdriven detaljreglering. Kanske kan några fler steg tas i förhandlingarna mellan Sveriges Byggindustrier och Byggnads under vårens avtalsrörelse? Att förvänta sig någon mirakelkur mot årtionden av strukturfel är dock att hoppas för mycket.

Ledarredaktionen

Kristendomen ger en n�dv�ndig plattform

Wed, 03 Mar 2010 09:00:16 +0100

Det har nu gått två veckor sedan skolminister Jan Björklund kritiserade Skolverkets förslag till kristendomsundervisning, men ännu har inte debatten lagt sig.

Ska kristendomen behålla sin särställning i religionsundervisningen eller behandlas på samma sätt som islam, judendom, hinduism och buddism?

Innan den frågan besvaras måste man dock även fundera över vilken skillnad Skolverkets förslag skulle medföra i praktiken. Ämnesansvarig på Skolverket talar om en breddning av undervisningen mot fler religioner, inte att lärarna ska sluta tala om kristendomens ställning. Kanske skulle Björklund ha avvaktat det färdiga förslaget innan han levererade sin salva? Ministrar bör vara försiktiga med myndighetskritik.

Men det hindrar inte att skolministern har rätt i sak. Björklunds argument är närmast självklara. Kristendomens påverkan på kultur, historia, högtider och värderingar går inte att argumentera bort. 73 procent av befolkningen är medlemmar i Svenska kyrkan.

Att placera kristendomen jämsides med de andra världsreligionerna blir därför fel. Lika fel som att inte ge svensk historia eller geografi en särställning. Det handlar om att lära känna det land vi lever i, hur Sverige har formats, varför vi firar vissa högtider. Att ge eleverna en plattform att utgå ifrån i mötet med andra kulturer och religioner och en möjlighet för invandrade elever att lära känna Sverige bättre.

Att ge eleverna mer kunskap om kristendomen är dock inte detsamma som att säga att det är en bättre religion. Kunskapsförmedlandet i sig ska inte innehålla värderingar.

Skolverkets syn på kristendomsundervisningen hänger samman med förändringen av historieämnet, som också ska minska i omfattning och undervisningen ta sin början på 1700-talet. Även denna reform skulle begränsa elevernas möjligheter att förstå sina rötter.

Religionskritikerna Humanisterna håller med Skolverket. De menar att de värderingar och den människosyn som Björklund syftar på inte är specifikt kristna, utan står att finna hos filosofer som var verksamma långt innan Jesu födelse (SvD 28/2). Frågan är dock hur grundskoleeleverna ska förstå det om historieundervisningen tar sin början 1.700 år efter Kristus.

Skolverkets förslag kan i själva verket gynna främlingsfientliga krafter som gärna tar förbud mot skolavslutningar som ursäkt för kampen mot ett mångkulturellt samhälle. Myndighetens vilja att tolerera andra kan alltså skapa intolerans.

Ledarredaktionen