Bor�s Tidning - Ledare

Ge Bor�s en egen valdag!

Katarina Larsson — Thu, 02 Sep 2010 09:21:37 +0200

Vi älskar Borås! förkunnar Moderaterna i sitt kommunala handlingsprogram.

Den opinionsmätning som BT presenterar i dag mäter inte väljarnas kärlek. Men den visar att allt fler har fattat tycke för Moderaterna, som får 31,8 procent. Omräknat i mandat går man från 19 till 25 platser i fullmäktige och skulle där bli lika stora som Socialdemokraterna.

Det är en remarkabel framgång. Är det ett tack för Åhaga, Pinocchio eller Borås Arena? Eller en röst för fler friskolor, vidare valfrihet och vårdnadsbidrag? Kanske alltihopa. Men det räcker inte som förklaring.

Samtliga ovanstående nämndes när sex ledande moderater i går skrev en debattartikel under rubriken ”Borås häftiga renässans”. Dock framhölls att vad gällde de tre förstnämnda handlade det mer om att skapa förutsättningar och ge en hjälpande hand, än att det skulle vara M-politikernas alldeles egna förtjänst att staden i stora stycken förändrats med bland annat just Åhaga, Pinocchio och Borås Arena.

Men precis som det parti som står i främsta ledet ibland beskylls för saker det inte rår över, kan det också få tack för sådant det inte ensamt ligger bakom.

Nej, det är inte ett försök att förminska framgången för M i Borås. Partiet har visat sig förmöget att stärka Borås ställning och har all anledning att glädjas över dagens resultat. Det är ett styrkebesked som heter duga.

Men det finns en till som Ulrik Nilsson, Annette Persson Carlson, Marie Fridén och Olle Engström har skäl att tacka för rekordsiffran i Borås – Fredrik Reinfeldt.

Även om inte Reinfeldts namn står på den kommunala valsedeln är det honom många har i tankarna. Rikstrender slår också lokalt och Reinfeldt har förtroende i breda delar av väljarkåren.Ett exempel där det blev tydligt var den omdiskuterade affischen där chefen och en boende på Distansgatan 7 står tillsammans med Reinfeldt. De såg det inte som en markering för moderat politik, utan som ett stöd för en populär statsminister.

Dock kommer M i Borås inte ha statsministern på plats när det efter valet gäller att få fram en fungerande majoritet. Då ställs det kommunala ledarskapet på prov.

Vänder och vrider man på mätresultatet framkommer en rad scenarier där det med SD som vågmästare är det värsta. I vågskålen finns också det faktum att den entusiasm som väljarna visar för Moderaternas sätt att leda Borås inte fullt ut delas av de partier som ingår i nuvarande sexpartimajoriteten.

Dagens opposition tappar enligt mätningen. V och S förlorar ett mandat vardera. Kanske har allt färre känt igen sig i deras dramatiska beskrivning av Borås som en stad där majoriteten, framförallt M, sviker eleverna, låter vinstintressen styra och rent allmänt för Borås åt fel håll.

Samtidigt bör sägas att för S kan det betraktas som ett oväntat litet tapp mot bakgrund av hur det ser ut på riksplanet. Monaeffekten, enligt vilken Sahlin är ett sänke för sitt parti, tycks inte ha slagit igenom med full kraft. Åtminstone inte än.

Idag kommer Sahlin till Stora torget. Hon som apropå kärlek ”älskar partiet”. Problemet för S, både lokalt och på riksnivå, är att det har blivit fnurra på tråden.

Den relationen får S reda ut på egen hand. Men alldeles oavsett vad man har för bevekelsegrunder finns starka skäl att agera för skilda valdagar för kommun och riksdagsval.

Det skulle ge valrörelser med ökat fokus på de kommunala angelägenheterna. Och Reinfeldteffekten må vara bekväm. Men M i Borås behöver inte rädas en tydligare betoning av de lokala frågorna.

Valfrihet i välfärden, skolans resultat, servicekontorets framtid, energikombinatet – det finns att diskutera så det räcker för den som ”älskar Borås”.

Den opinionsm�tning som BT presenterar i dag m�ter inte v�ljarnas k�rlek. Men den visar att allt fler har fattat tycke f�r Moderaterna, som f�r 31,8 procent. Omr�knat i mandat g�r man fr�n 19 till 25 platser i fullm�ktige och skulle d�r bli lika stora som Socialdemokraterna.

Det �r en remarkabel framg�ng.

�r det ett tack f�r �haga, Pinocchio eller Bor�s Arena?

Eller en r�st f�r fler friskolor, vidare valfrihet och v�rdnadsbidrag? Kanske alltihopa. Men det r�cker inte som f�rklaring.

Samtliga ovanst�ende

Ge Bor�s en egen valdag!

Katarina Larsson — Thu, 02 Sep 2010 07:30:19 +0200

Vi älskar Borås! förkunnar Moderaterna i sitt kommunala handlingsprogram.

Det är en remarkabel framgång.

Är det ett tack för Åhaga, Pinocchio eller Borås Arena?

Eller en röst för fler friskolor, vidare valfrihet och vårdnadsbidrag? Kanske alltihopa. Men det räcker inte som förklaring.

Samtliga ovanstående nämnde när sex ledande Moderaterna i går skrev en debattartikel under rubriken ”Borås häftiga renässans”. Dock framhölls att vad gällde de tre förstnämnda handlade det mer om att skapa förutsättningar och ge en hjälpande hand än att det skulle vara M-politikernas alldeles egna förtjänst att staden i stora stycken förändrats med bland annat just Åhaga, Pinocchio och Borås Arena.

Men precis som det parti som står i främsta ledet ibland beskylls för saker det inte rår över, kan det också få tack för sådant det inte ensamt ligger bakom.

Men det finns en till som Ulrik Nilsson, Annette Persson Carlson, Marie Fridén och Olle Engström har skäl att tacka för rekordsiffran i Borås – Fredrik Reinfeldt.

Även om inte Reinfeldts namn står på den kommunala valsedeln är det honom många har i tankarna. Rikstrender slår också lokalt och Reinfeldt har förtroende i breda delar av väljarkåren.

Ett exempel där det blev tydligt var den omdiskuterade affischen där chefen och en boende på Distansgatan 7 står tillsammans med Reinfeldt. De såg det inte som en markering för moderat politik, utan som ett stöd för en populär statsminister.

Dock kommer M i Borås inte ha statsministern på plats när det efter valet gäller att få fram en fungerande majoritet. Då ställs det kommunala ledarskapet på prov.

Vänder och vrider man på mätresultatet framkommer en rad scenarier där det med SD som vågmästare är det värsta.

I vågskålen finns också det faktum att den entusiasm som väljarna visar för Moderaternas sätt att leda Borås inte fullt ut delas av de partier som ingår i nuvarande sexpartimajoriteten.

Dagens opposition tappar enligt mätningen. V och S förlorar ett mandat vardera. Kanske har allt färre känt igen sig i deras dramatiska beskrivning av Borås som en stad där majoriteten, framförallt M, sviker eleverna, låter vinstintressen styra och rent allmänt för Borås åt fel håll.

Åtminstone inte än. Idag kommer Sahlin till Stora torget. Hon som apropå kärlek ”älskar partiet”. Problemet för S, både lokalt och på riksnivå, är att det har blivit fnurra på tråden.

Den relationen får S reda ut på egen hand. Men alldeles oavsett vad man har för bevekelsegrunder finns starka skäl att agera för skilda valdagar för kommun och riksdagsval.

Det skulle ge valrörelser med ökat fokus på de kommunala angelägenheterna. Och Reinfeldteffekten må vara bekväm. Men M i Borås behöver inte rädas en tydligare betoning av de lokala frågorna.

Valfrihet i välfärden, skolans resultat, servicekontorets framtid, energikombinatet – det finns att diskutera så det räcker för den som ”älskar Borås”.

Vilka visioner ska sy ihop centern?

Thu, 02 Sep 2010 00:45:49 +0200

Miljöminister Andreas Carlgren (C) bjöds på storslagna visioner under gårdagens besök på Textilhögskolan i Borås.

Här forskas det exempelvis på hur gran ska kunna utvecklas till textilfiber nu när efterfrågan på olja och bomull är på väg att överstiga tillgångarna.

Frågan är vilka visioner som Centerpartiet bär på och vilken identitet som partiet har idag? Omdaningen under Maud Olofssons styre har inte varit smärtfri. Inbrytningen i storstäderna har i stora delar misslyckats och slaget om de urbana miljömedvetna väljarna syns i nuläget ha gått förlorat till Miljöpartiet.

Visst har miljöminister Carlgren rätt i att Stureplanscentern mest är en chimär och dess betydelse i den praktiska politiken grovt överdriven. Ministern vill heller inte hålla med om att partiet är så splittrat som det ofta framställs i media.

Men centern har icke desto mindre svårt att locka väljare. Opinionsläget – 5,3 procent i Svensk väljaropinions sammanslagna index – säger inte bara något om partiets svårighet att finna en ny identitet. Det är rimligtvis även ett betyg på Andreas Carlgrens och övriga centerministrarnas insatser och genomslag i media under mandatperioden.

Ledarredaktionen

Ge Bor�s en egen valdag!

Katarina Larsson — Thu, 02 Sep 2010 00:30:49 +0200

Vi älskar Borås! förkunnar Moderaterna i sitt kommunala handlingsprogram.

Det �r en remarkabel framg�ng.

�r det ett tack f�r �haga, Pinocchio eller Bor�s Arena?

Eller en r�st f�r fler friskolor, vidare valfrihet och v�rdnadsbidrag? Kanske alltihopa. Men det r�cker inte som f�rklaring.

Samtliga ovanst�ende

Tvungen retr�tt f�r Obama

Wed, 01 Sep 2010 17:57:00 +0200

Tidpunkten för avslutandet av USA:s krigsinsats i Irak är tätt kopplad till amerikansk inrikespolitik.

Demokraterna ligger illa till inför kongressvalet i november. Insatserna i Irak och Afghanistan är impopulära och kostar skattebetalarna oerhörda summor. Frågan stod också högst upp på Barack Obamas agenda i presidentvalskampanjen.

Som väntat har våldet accelererat inför överlämnandet av säkerheten till irakierna. Läget har dock förbättrats betydligt efter 2007 års massiva amerikanska truppförstärkningar.

President Obama försöker sig nu på samma taktik i Afghanistan som föregångaren Georg W Bush prövade i Irak. Inte mycket pekar dessvärre på att receptet fungerar lika bra i det krigshärjade bergslandet.

Ledarredaktionen

Gr�na fr�gor beh�ver inte vara r�da

Johan S�derstr�m — Wed, 01 Sep 2010 00:30:08 +0200

Det känns inte särskilt förvånande att Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) får medhåll av Miljöpartiet i samtliga av föreningens 17 viktigaste miljöförslag inför valet (Ekot 31/8). SNF:s politiska agenda har en tendens att i många stycken överensstämma med de grönas.

Men riksdagspartiernas svar på SNF:s enkät visar även att stödet i enstaka frågor är närmast lika stort från det borgerliga lägret. Svaren visar även på möjligheten till blocköverskridande samarbete på miljöområdet. Splittringen inom de båda blocken är nämligen betydligt större än mellan regeringsalliansen och den rödgröna oppositionen.

Om SNF:s åsikter får utgöra facit för en god politik för miljön så är Miljöpartiet och Vänsterpartiet de miljövänligaste partierna. Inte långt därefter följer Kristdemokraterna som gör tummen upp för 12 av 17 förslag, tätt följt av Folkpartiet som säger ja till 10 förslag.

M och S framstår i detta sammanhang som bromsklossar medan de mindre partierna har större reformambitioner. Detta följer ett traditionellt mönster. Moderaterna gjorde en för partiet ovanlig uppryckning på miljöområdet inför klimattoppmötet i Köpenhamn men efter det har frågan återigen hamnat i skymundan.

Miljöfrågorna verkar dock inte bli tongivande i årets valrörelse. I finanskrisens efterdyningar dominerar jobben och välfärden. Det är på sitt sätt synd att inte de borgerliga får utmana de rödgröna i en fråga som vanligtvis intresserar en i detta val ovanligt stor ungdomskull.

Miljön har ju dessvärre dominerats av vänsterpartierna. Trots att det finns en borgerlig berättelse om förvaltandet av naturen, om för positivt teknik- och framtidstänkande och om vikten av privat ägande som kan utmana vänsterns syn. Varför hörs inte den mer?

Och s� var det 1998...

Katarina Larsson — Wed, 01 Sep 2010 00:25:42 +0200

Man kan säga vad man vill om Mona Sahlin, och det är det ju en hel del som gör i dessa dagar.

Men man kan inte ta ifrån henne att det är en bedrift att få ihop ett gemensamt rödgrönt valmanifest. Sahlin framhåller allt oftare sin långa erfarenhet av politiken och den måste ha kommit väl till pass för att kompromissa ihop de tre partierna till vad som kaxigt kallas ”Regeringsplattform”.

Däremot tycks hon helt ha glömt sin erfarenhet som småföretagare. För hur ska det underlätta för nya företag att våga anställa när rätten till heltid ska lagstadgas?

Och varför ska den redan nu regeltyngde småföretagaren med till exempel tre anställda behöva skriva jämställdhetsplaner? Och hur kan man tala om vikten av nya jobb och att stimulera tjänstesektorn när man i samma andetag vill ta bort Rut-avdraget och därmed slå sönder en tjänstesektor som just börjat fungera?

Men det som förvånade mest vid presentationen av valmanifestet var egentligen inte själva förslagen, utan Sahlins sätt att beskriva sina motståndare och deras politik.

Ty nog handlar valet om vilken väg Sverige ska gå, men när Sahlin formulerar det som ett val mellan ett rättvist och solidariskt Sverige som håller ihop och ett där ökade klyftor är målet och det mesta av elände är tänkt att drabba de svaga och utsatta, är det svårt att tro att det är en taktik som kan lyckas.

Annorlunda uttryckt: Kan man verkligen år 2010 skrämma väljarna med Reinfeldt och Borg?

Ibland sägs det att val vinns av den som beskriver verkligheten bäst. Och visst har det funnits en tid när rätt många av väljarna känt om inte skräck så ändå bristande tillit till moderater som talat om välfärd och vikten av att hålla ihop Sverige. Men nu vittnar Sahlins attack mer om bristande tilltro till egna förslag, än om en seriös värdering av vad som driver det parti som enligt senaste mätningen nu är Sveriges största.

Om de rödgröna tar makten är en reformambition att fler barn ska vara längre tid i förskolan. Om statsfinanserna tillåter blir det dessutom rejält sänkt maxtaxa, det vill säga en uppgradering av det vallöfte som Göran Persson förvånade väljarna, och sitt parti, med i valmanifestet 1998.

I efterhand anses det enligt nationalekonomerna Mikael Elinder, Henrik Jordahl och Panu Poutvaara, i Ekonomisk debatt 2009, ha gett partiet 80.000 nya väljare.

Vilken betydelse, om någon, sådan plånboksröstning får i årets val återstår att se. Sahlin argumenterade dock för förslaget med att de rödgröna ”väljer barnen”. Hon sade det inte rakt ut men man förstår att barnen borde vara rädda för de farliga farbröderna Fredrik och Anders.

Fr�gan som ingen vill �ga

Tue, 31 Aug 2010 10:01:52 +0200

Ägarpolitiken omfattar viktiga områden som bostäder, skatter, miljö, näringspolitik, forskning och utveckling. Begreppet ägande är dessutom väldigt politiskt laddat.

Trots detta är det lite som tyder på att ägarfrågor kommer att få något större genomslag i årets valrörelse.

Civilekonomen Christofer Pihl har i Riksdagspartiernas ägarpolitik i den svenska valdebatten – en granskning av ägarpolitikens betydelse och prioritering (Captus förlag 2010) granskat partiernas debattartiklar på kommunal nivå och riksnivå från maj till augusti i år.

Det visar sig att avståndet mellan partiprogrammen och vad man verkar för i den dagliga politiken är mycket långt. Det gäller såväl regeringsalliansen som den rödgröna oppositionen. De lokala frågorna dominerar i debattfloran.

Partiprogrammens ideologiskt laddade skrivningar mynnar ofta ut i frågor som till exempel om kommunen har äganderätten till en särskild byggnad.

Undersökningen visar också att partierna inte har någon tydlig strategi inom ägarpolitiken och att Centerpartiet är mest aktivt på riksnivå – och då inom näringspolitiken. Inte så konstigt kanske med tanke på att partiledare Maud Olofsson är näringsminister. Ändå stärks bilden av centern som ett genuint företagarparti.

Man kunde önska att ägarfrågorna debatterades mer intensivt, särskilt i valrörelsetider. Oftast får det ekonomiska utfallet för bestämda grupper större plats än ideologiskt laddade tal om frihet och rätten till ägande.

Höjer man blicken något från siffertabellerna är det nämligen tydligt att ett starkt ägande är en viktig förutsättning för utveckling och välstånd. Det är en sanning som inte bara gäller för utvecklingsländerna utan även för Sverige.

Ledarredaktionen

Vilken kl�dstil drar flest r�ster?

Katarina Larsson — Tue, 31 Aug 2010 09:00:04 +0200

Min uppfattning är att alliansen har en mer tydlig strategi för hur de ska klä sig, kommenterade kloka veteranen Barbro Hedvall, tidigare ledarskribent på Dagens Nyheter, i lördagens BT.

Rätt eller fel, i vilket fall kan noteras att i den aldrig sinande strömmen av mätningar och rankningar gick Nyamko Sabuni, statsråd (FP), segrande ur striden när Politikerbloggen i går listade Sveriges snyggast klädda politiker.

Listans betydelse i valet kan diskuteras. Men när tidningen King i somras frågade sina modeintresserade läsare, ansåg 13 procent att politikernas klädstil är så viktig att den kan påverka hur de röstar och ytterligare 73 procent tycker att den är viktig.

Oroande besked för Lars Ohly som i samma tidning utses till landets sämst klädde partiledare. Dock kan han glädjas åt att partikamraten Hans Linde utsågs till bäst klädde manlige politiker i går.

Valrörelsens ytligaste fråga är alltså om Ohly låter sig stajlas av honom (den som är nyfiken kan gå till Hässle torg på onsdag eftermiddag där Ohly ska klä sina argument i lockande valskrud).

Stoppa vandaliseringen!

Mon, 30 Aug 2010 15:48:00 +0200

Nedrivna valaffischer i Viskafors, krossat skyltfönster på partilokal i Borås och vandalisering av affischer i Borås.

Om det är mycket eller lite skadegörelse så här långt, det beror på vad man jämför med. Dock är en sak klar: det är för mycket. Ty man kan tycka vad man vill om olika partiers politik, man kan kritisera affischer, döma ut filmer eller råskälla på kampanjer.

Men till spelreglerna i en valrörelse hör att man låter partierna framföra sina budskap och inte argumenterar med vandalisering. Det är lika olagligt när det är valrörelse som annars.

Ledarredaktionen

Bodstr�m bortkopplad men uppkopplad

Mon, 30 Aug 2010 09:00:11 +0200

Redan sedan tidigare har det varit känt att en av de mest betydande ministerkandidaterna hos Socialdemokraterna – Thomas Bodström – ska lämna landet efter valet.

Vid en eventuell rödgrön valseger kommer den nya regeringen alltså att vara utan justitieminister de viktiga 100 första dagarna, eller närmare bestämt de sex första månaderna.

I går kunde Expressen dock avslöja att Bodström redan har lämnat landet för att ordna med det nya boendet på andra sidan Atlanten. Mitt under brinnande valrörelse ska affischnamnet Bodström alltså vara borta i drygt en vecka. Enligt pressekreterare Linda Romanus innebär det trots allt inte att ministerkandidaten är frånvarande i valkampanjen, han ska via sin blogg och Facebook kämpa för en valseger.

Att nätet i allmänhet och sociala medier i synnerhet blir allt viktigare inom politiken är väl känt men de kan näppeligen ersätta den fysiska närvaron i valrörelsen. Många socialdemokrater lär skaka på huvudet över Bodströms utlandsvistelse. Det är nu mer än någonsin han behövs, de rödgröna har det tufft i opinionen.

Anders Gustafsson

V�ga ge mer alliansen!

Mon, 30 Aug 2010 00:30:55 +0200

Många var det som jublade när Göran Hägglund (KD) i torsdags meddelade att alliansen går till val på att avdragsrätt för donationer ska införas. Inte minst de ideella organisationerna. Men glädjeropen var i viss mening helt förgäves sedan det framkommit att enbart hjälporganisationer ska vara aktuella för de nya donationerna. Det är en helt obegriplig ståndpunkt.

Redan för fyra år sedan, i det förra valmanifestet, lovade alliansen att avdragsrätt för donationer skulle införas. I nästintill vartenda land inom EU har medborgarna denna rätt och det råder ingen tvekan om att ett sådant avdrag skulle innebära mycket stora tillskott till hjälporganisationer, idrottsklubbar, handikappföreningar, religiösa samfund med flera.

Tanken med avdraget är att stärka både det civila samhället och bandet mellan medborgarna och Frivilligsverige. Runt om i landet står de ideella organisationerna för en fantastisk verksamhet som många vill stödja utöver det stöd som kanaliseras via skattesedeln och insamlingsbössorna. Skulle avdragsrätten införas skulle ekonomiskt stöd från privatpersoner och företag avdramatiseras och bli vanligare.

Att alliansen enbart vill göra gåvor till hjälporganisationerna avdragsgilla är en märklig slutsats. Bygger man upp de byråkratiska rutiner på Skatteverket som möjliggör gåvor, torde det inte finnas några andra hinder än ideologiska till varför inte även andra organisationer skulle komma i fråga i reformen.

Och vilka dessa ideologiska invändningar skulle kunna vara måste vara en väl bevarad hemlighet inom alliansen. Ska exempelvis Röda korset få stöd torde väl den lokala handikapporganisationen kunna få det i logikens namn.

Därtill är det ännu ett mysterium varför gåvor till forskning helt har försvunnit från alliansens förslag. Här om någonstans lider Sverige av att ha ogynnsamma skatteregler. Ska Sverige klara sig i en allt mer globaliserad och kunskapsintensiv värld krävs det att reglerna och förutsättningarna för utbildning och forskning är mycket generösa och goda.

Förhoppningsvis kan Kristdemokraterna stå på sig i en kommande borgerlig regering så att avdragsrätten när den väl införs även gäller andra områden än hjälporganisationerna. Den kampen borde Hägglund ta med sina allianskolleger, det förtjänar Frivilligsverige.

Ledarredaktionen

V�r tids st�rsta resurssl�seri

Mon, 30 Aug 2010 00:30:20 +0200

Integrationsminister Nyamko Sabunis (FP) bok Det nya Sverige (Ekerlids förlag) nådde för inte så länge sedan boklådorna. Budskapet i boken lär vara provokativt för många men det är välkommet med en minister som vågar sticka ut hakan och sätta fingret på de stora frågorna. Även under brinnande valrörelse.

Integrationen i Sverige har under mycket lång tid varit misslyckad. Allt för många nya svenskar har haft problem att etablera sig i samhället – lära sig svenska, skaffa sig ett arbete, utbilda sig. Under det första kvartalet 2010 var sysselsättningsgraden för utrikes födda 50,8 procent för kvinnor och 58,7 procent för män. Motsvarande siffra för inrikes födda var 62,8 procent respektive 67,3 procent.

Men det är viktigt att ha i åtanke att denna erfarenhet är relativt ny i Sverige. För bara några decennier sedan var situationen den omvända. De nyanlända gick rakt in i industrin och blev så småningom naturliga beståndsdelar i samhället.

Det är en viktig berättelse att förhålla sig till, för den avslöjar att det främsta problemet med integrationen inte handlar om att invandrarna har förändrats utan att Sverige har gjort det. Något av en sådan perspektivförskjutning ägnar sig Sabuni åt på ett framgångsrikt sätt.

Det finns idag väldigt få lågavlönade och enkla arbetsuppgifter inom industrin. Trösklarna in på arbetsmarknaden är höga, både när man talar i termer av arbetsrätt och löneläge. Skolan har teoretiserats och samhället har sett ned på praktiska utbildningar och yrken.

Givetvis har detta inneburit att de med minst kontakter, sämst kunskaper i svenska och minst erfarenhet av Sverige har haft det mycket svårt att komma in på arbetsmarknaden. Det torde inte överraska någon.

Sabunis svar på hur integrationen kan bli bättre handlar därför mindre om hur integrationspolitik ska utformas och mer om hur arbetsmarknaden, lönebildningen och skolan kan förändras.

Självklart talar integrationsministern om viktiga åtgärder som har genomförts för att förbättra integrationen, såsom reformeringen av Svenska för invandrare, instegsjobb och bättre validering av utländska examina, men fokus ligger framförallt på att Sverige i stort måste övergå från en bidrags- till en arbetslinje och på hur skolan ska bli bättre.

Vissa av de åtgärder som integrationsministern lyfter fram har redan påbörjats. Framförallt skolpolitiken har lagts om radikalt de senaste fyra åren med mer fokus på kunskap, de praktiska utbildningarna har uppvärderats och byggts ut, kontakterna mellan arbetsliv och gymnasieskola har stärkts. Inom arbetsmarknaden har Rut- och Rot-avdragen skapat över 18.000 arbetstillfällen inom tjänstesektorn.

Andra åtgärder är framtidsfrågor. Sabuni pekar på att fler tjänster kan omfattas av Rut-avdraget, att turordningsreglerna måste avskaffas och att ingångslönerna på olika sätt måste bli lägre. Först då kommer integrationen att fungera på allvar och nya svenskar att få jobb. Det är inga åtgärder speciellt riktade till invandrare men som kommer att vara speciellt viktiga för denna grupp.

På andra håll i världen fortsätter invandringen att vara en tillgång. I framförallt Kanada och USA fungerar integrationen fortfarande. Att den ska fungera även i Sverige kan inte bara vara en ambition utan måste bli verklighet. Dagens förhållande, med så många människor utanför arbetsmarknaden, innebär ett enormt slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser.

Det återstår att se om integrationsministern kan få gehör för de allra mest långtgående åsikterna, än så länge är reformivrarna i numerärt underläge i riksdagen när det gäller exempelvis Lagen om anställningsskydd. Men hennes linje är sympatisk och fler borde lyssna till hennes ord om att samhället i större utsträckning måste se till vilka resurser invandrarna besitter, inte vilka färdigheter de saknar. Alla kan vara med och bidra om de bara får chansen.

Anders Gustafsson
ledarskribent

Vitrysk p�minnelse

Sun, 29 Aug 2010 00:30:45 +0200

I dag är det tre veckor kvar till valet. Då på valdagen kommer krutröken från intensiva debatter, kampanjer och utspel att ha lagt sig och det är upp till folket att i stillhet avgöra vem som ska styra riket de kommande fyra åren. I år är ovissheten om utgången större än på länge.

Men oavsett vem som vinner utgör valdagen höjdpunkten i varje demokrati och symboliserar att all offentlig makt utgår från folket, som det så högtidligt formuleras i den första paragrafen i Regeringsformens första kapitel.

Det tog lång tid från det att visionen om folkstyre formulerades till dess att den blev verklighet i Europa. I Västeuropa etablerades varaktiga demokratier först efter första världskrigets slut och i Östeuropa så sent som efter murens fall 1989. Men än idag finns europeiska stater med mycket auktoritära regimer, en av de värsta är Vitryssland som ofta kallas för Europas sista diktatur.

I slutet av den vecka som nu gått har en grupp av vitryska oppositionspolitiker besökt Borås för att ta del av det som vi tar för en självklarhet – fria och oberoende val, fri opinionsbildning och valhemlighet. I deras hemland är det exotiska ord.

De tre unga vitryssarna från Minsk – Stanislau Bahdanau, Siavhey Lacinski och Mikhail Mikulich – har alla erfarenheter av vad det innebär att vara politiskt aktiv i en auktoritär regim. Trakasserier, arresteringar, relegeringar från studier, utfrågningar av vänner och svårigheter att få jobb är erfarenheter de själva upplevt och lever med. Priset för att vara oliktänkande i Vitryssland är högt.

Berättelsen om Europas sista diktatur börjar med Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet och är tätt sammanflätad med den ökande presidenten Aleksandr Lukasjenkos maktövertagande 1994. Efter kort tid vid ämbetet ändrade han konstitutionen till sin egen fördel och försvagade parlamentets ställning. Symboliskt nog bytte landet 1995 i stort sett tillbaka till den flagga landet hade under sovjettiden.

Det planerade presidentvalet 1999 sköts på framtiden och genomfördes 2001. Ett val som sedermera mest blivit ihågkommet för den skarpa internationella kritik som olika organisationer framförde. Och inte blev situationen bättre när de färgglada revolutionerna svepte över Östeuropa, Balkan och Kaukasus några år in på 2000-talet. Michail Saakasjvilis rosenrevolution i Georgien 2004 och den oranga revolutionen i Ukraina med Julia Tymosjenko och Viktor Jusjtjenko som portalfigurer samma år väckte oro i Vitryssland. Tumskruvarna drogs åt ännu hårdare.

Presidentvalet 2006 skulle ha blivit Lukasjenkos sista, konstitutionen begränsade på amerikanskt vis antalet mandatperioder för presidenten, men före valet ändrades spelreglerna till den sittande presidentens fördel. Lukasjenko kunde väljas för en tredje mandatperiod i ett mycket starkt ifrågasatt val. Valet genomfördes på ett lika korrupt sätt som det föregående.

Men till skillnad från 2001 samlades tusentals unga vitryssar i huvudstaden Minsk när valresultatet deklarerats för att visa sitt missnöje i ett försök att återupprepa sina ukrainska grannars bedrift 2004. Demonstrationerna mobiliserade dock aldrig lika många frihetstörstande individer och de vitryska myndigheterna tvekade inte att möta protesterna med batonger och kravallpolis. Säkerhetstjänstens KGB, ja den heter fortfarande så i Vitryssland, visade med all tydlighet att ingen ska utmana myndigheterna.

Arresteringar och landsflykt blev verklighet för demokratins förkämpar. Vad som kallats den blå revolutionen kvävdes i sin linda.
Så vad kan förändra situationen i Vitryssland, frågar jag de unga vitryssarna.

Tid svarar en, tryck utifrån svarar en annan. En förändring inifrån är mer än de kan hoppas på, oppositionen är splittrad och folket likgiltigt inför politiken. I det snart stundande presidentvalet finns ingen klar utmanare och oppositionen har inte framfört någon gemensam kandidat. Lukasjenko ser ut att ha få utmanare på hemmaplan.

Kontrasterna mellan Sverige och Vitryssland, eller mellan en demokrati och en diktatur, är slående så här i valtider. Man påminns om att demokrati som politiskt system inte är någon självklarhet liksom inte heller medborgerliga rättigheter såsom organisationsfrihet och yttrandefrihet. Och man påminns om hur stor saknaden skulle vara om de försvann, om makten inte utgick från folket.

Anders Gustafsson
ledarskribent

Bodstr�m bortkopplad men uppkopplad

Sat, 28 Aug 2010 00:30:58 +0200

Redan sedan tidigare har det varit känt att en av de mest betydande ministerkandidaterna hos Socialdemokraterna – Thomas Bodström – ska lämna landet efter valet. Vid en eventuell rödgrön valseger kommer den nya regeringen alltså att vara utan justitieminister de viktiga 100 första dagarna, eller närmare bestämt de sex första månaderna.

I går kunde Expressen dock avslöja att Bodström redan har lämnat landet för att ordna med det nya boendet på andra sidan Atlanten. Mitt under brinnande valrörelse ska affischnamnet Bodström alltså vara borta i drygt en vecka. Enligt pressekreterare Linda Romanus innebär det trots allt inte att ministerkandidaten är frånvarande i valkampanjen, han ska via sin blogg och Facebook kämpa för en valseger.

Anders Gustafsson
ledarskribent

Med Bildt i blickf�nget

Katarina Larsson — Sat, 28 Aug 2010 00:30:56 +0200

När Mona Sahlin i Ekots partiledarutfrågning fick frågan om vem hon skulle föredra om hon var tvungen att ta in en borgerlig politiker i en regering, svarade hon Carl Bildt.

Smart tänkt. Carl Bildt uppfattas nog av de flesta som högst kompetent. Finns säkert många som applåderar hans tuffa, en del skulle säga arroganta, sätt mot journalister, men framförallt känner nog många att med honom som utrikesminister sover man lugnt. Han kan sina saker. Eller som Sahlin formulerade det: ”en intressant och bra person och lätt att samarbeta med”.

Nu fick inte Reinfeldt samma fråga men annars hade man kunnat tänka sig att han hade sagt att Bildts företrädare Jan Eliasson vore en person han kunde tänka sig i en borgerlig regering. Utan att ha tillgång till någon aktuell Sifomätning är jag rätt övertygad om att även borgerliga sympatisörer hyser djup respekt för Eliasson och i honom ser en kunnig företrädare för svensk utrikespolitik.

Men det var alltså i onsdags morse som Sahlin talade väl om Bildt. I fredags morse stod hon bredvid Lars Ohly och berättade att de rödgröna är överens om att börja ta hem den svenska styrkan i Afghanistan under inledningen av 2011. I början av 2013 ska alla soldater vara hemma.

På den överenskommelsen hade hon inte fått med sig Bildt som i själva verket nu varnar för att man med slutdatum ökar riskerna för de svenska soldaterna. Samtidigt som man förstås inte kan veta att läget i Afghanistan då är så stabilt att ett tillbakadragande inte äventyrar situationen för de afghanska kvinnorna.

Med de rödgrönas besked är alltså enigheten mellan Socialdemokraterna och alliansen om Afghanistan slut. Det betyder inte att Lars Ohly har fått precis som han velat. Det som presenterades i går är en typisk kompromiss. I somras sade Sahlin, som då besökte Afghanistan, att det inte är meningsfullt att tala om något slutdatum samtidigt som Ohly argumenterade om omedelbart hemtagande.

Nu har de alltså funnit varandra, och MP, vid 2013.

Eftersom det dessutom finns skrivningar i överenskommelsen som de tolkar på olika sätt, är det inte alldeles enkelt att kora en ”segrare” bland de rödgröna.

När man kompromissar måste man ge och ta. Har man bildat en allians med tre partier som också ska hantera utrikespolitiken måste även det parti som förut ansågs som en otänkbar partner på området få något att säga till om. Då kan man inte, som Sahlin gör i debatter, låtsas som att den motvilja som Vänsterpartiet manifesterar mot USA och mot EU inte finns och inte kommer att märkas.

Det blev väldigt tydligt när de tre i vintras presenterade En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder. Det var där de krävde att USA skall lämna alla baser utanför sitt eget land.

I SVT:s partiledarutfrågning i torsdags kväll blev Sahlin pressad och fick frågan om inte USA:s närvaro i vissa regioner, som exempelvis Koreahalvön, var bra. Hon försökte svara att formuleringen inte var tänkt som ett angrepp på USA.

I efterhand förklarade hon för Expressen:

”Om man tittar på meningarna i programmet är jag den första att medge att det borde uttryckts mer tydligt, men det har vi ju också gjort sedan det här programmet skrevs för åtta månader sedan.”

Det är bra när politiker i efterhand rättar sig själva. Väljare har nog förståelse för att saker kan bli fel.

Men att bedriva utrikespolitik är inget för den som slirar på formuleringarna. Göran Persson beskrev en gång hur det går undan i utrikespolitiken. Snabba ställningstaganden och en genomtänkt linje är ett måste för den som vill tas på allvar.

Om man då i ett under lång tid framförhandlat program inte lyckas få till det rätt kan man förstås undra hur det ska gå.

Annorlunda uttryckt: Varken tanken på att S inte orkade hålla emot Vänsterns skrivningar eller förklaringen att det var slarv är särskilt lugnande. Och säkert inget Sahlin är tillfreds med själv.

Skämtsamt eller ej, men nog förstår man varför Sahlin uttryckte det som hon gjorde i Ekots partiledarutfrågning: ”Jag har en viss faiblesse för Carl Bildt”. µ

Till sist

… wellnesscenter, spektakulär val eller spa och relax. Det är lätt att bli imponerad av förslagen till ombyggnad av Stadsparksbadet. Förhoppningsvis blir det en rejäl besöksmagnet, både för boråsare och andra.

…hur ett sådant vattenpalats påverkar företagare i spabranschen, som försöker hålla näsan över ytan utan kommunala skattepengar, är dock också en fråga att diskutera.

… det kommunala

demensboendet Distansgatan 7 har på goda grunder lovprisats av statsministern, senast i hans bok Framåt tillsammans som också har bilder därifrån. Läs- och sevärt.

… men att som Moderaterna i Borås affischera med en boende ihop med uppmaningen att rösta på partiet känns som att försöka krama ur onödigt mycket plakat- och partipolitik ur statsministerbesöket .

…därmed inte sagt att Borås behöver klubba en kommunal valaffischpolicy. Att tänka en gång till innan man gör affischer borde duga som allmänt förhållningssätt. µ

N�r ansvar blir manifest

Katarina Larsson — Fri, 27 Aug 2010 09:10:14 +0200

För att vara 48 sidor långt innehåller alliansens valmanifest få stora nyheter. I själva verket är det i långa stycken mest en hopskrivning av de utspel som gjorts de senaste veckorna. Kort sammanfattat: alliansen går till val på jobben.

Men den viktigaste delen är varken löftet om skattesänkningarna för pensionärer, reformambitionen att sänka restaurangmomsen eller det extra tillskottet till kommunerna.

Trumfkortet är förtroendet och betoningen på ansvaret. Ty man kan, på goda grunder, kritisera regeringen för en del saker som inte gjorts den här mandatperioden. Man kan också kritisera den för att vissa saker, t.ex. sjukförsäkringsreformen, inte sjösatts med den omsorg som man i efterhand kan se hade behövts.

Men man kan inte ta ifrån den att den lotsat Sverige genom krisen på ett sätt som gör att vi, i jämförelse med andra länder, klarat oss (och det är inget överord) fantastiskt bra.

Valrörelsetider är jämförelsetider. Manifest läggs bredvid manifest, typexempel på olika plånböcker räknas fram för att se vem som förlorar och vem som vinner. Privatekonomerna har bråda tider.

Ändå vet vi att det där med att leda ett land inte endast handlar om att sitta med valmanifestet framför sig och bocka av det ena efter det andra.

Det dyker upp oväntade situationer. Förutsättningarna förändras och det är då ledarskapet och förmågan att slå vakt om de offentliga finanserna sätts på prov.

Alliansen har visat sig bestå det provet. När de fyra partiledarna i går presenterade valmanifestet var det med en annan pondus än för fyra år sedan. Men det var också med en skärpt försiktighet.

Skillnaden mellan löfte och vad som kallas reformambition betonades just med motiveringen att ingenting får äventyra de offentliga finanserna. Det måste finnas säkerhetsmarginaler.

Det finns goda ekonomiska skäl till det. Men det är klart att alliansen genom att betona detta också hoppas att väljarna ska se och känna en skillnad mellan dem och de rödgröna.

Förhoppningen är att det är bilden av Anders Borg som ska dyka upp i väljarens huvud när han eller hon tänker på ansvar. För även om det var partiledarna, inte finansministern, som först presentefrade valmanifestet kändes hans närvaro påtaglig.

Borg har satt båda hängslen och livrem runt det 48 sidor långa valmanifestet.

Men den viktigaste delen �r varken l�ftet om skattes�nkningarna f�r pension�rer, reformambitionen att s�nka restaurangmomsen eller det extra tillskottet till kommunerna.

Trumfkortet �r f�rtroendet och betoningen p� ansvaret. Ty man kan, p� goda grunder, kritisera regeringen f�r en del saker som inte gjorts den h�r mandatperioden. Man kan ocks� kritisera den f�r att vissa saker, t.ex. sjukf�rs�kringsreformen, inte sj�satts med den omsorg som man i efterhand kan se hade beh�vts.

Men man kan inte ta ifr�n den att den lotsat Sverige genom krisen p� ett s�tt som g�r att vi, i j�mf�relse med andra l�nder, klarat oss (och det �r inget �verord) fantastiskt bra.

Valr�relsetider �r

N�r ansvar blir manifest

Katarina Larsson — Fri, 27 Aug 2010 09:10:02 +0200

Men den viktigaste delen är varken löftet om skattesänkningarna för pensionärer, reformambitionen att sänka restaurangmomsen eller det extra tillskottet till kommunerna.

Men man kan inte ta ifrån den att den lotsat Sverige genom krisen på ett sätt som gör att vi, i jämförelse med andra länder, klarat oss (och det är inget överord) fantastiskt bra.

Valrörelsetider är jämförelsetider. Manifest läggs bredvid manifest, typexempel på olika plånböcker räknas fram för att se vem som förlorar och vem som vinner. Privatekonomerna har bråda tider.

Ändå vet vi att det där med att leda ett land inte endast handlar om att sitta med valmanifestet framför sig och bocka av det ena efter det andra.

Det dyker upp oväntade situationer. Förutsättningarna förändras och det är då ledarskapet och förmågan att slå vakt om de offentliga finanserna sätts på prov.

Skillnaden mellan löfte och vad som kallas reformambition betonades just med motiveringen att ingenting får äventyra de offentliga finanserna. Det måste finnas säkerhetsmarginaler.

Det finns goda ekonomiska skäl till det. Men det är klart att alliansen genom att betona detta också hoppas att väljarna ska se och känna en skillnad mellan dem och de rödgröna.

Borg har satt båda hängslen och livrem runt det 48 sidor långa valmanifestet.

Dags att sluta med hemlighetsmakeriet

Fri, 27 Aug 2010 09:00:17 +0200

I internationella undersökningar från Transparancy International och Freedom House rankas Sverige som ett av de minst korrupta länderna i världen.

En stor förklaring till varför det förhåller sig så är den lagstiftning som ger upphov till stor öppenhet inom den offentliga förvaltningen och det politiska beslutsfattandet. Men på en punkt är Sverige sämre än andra jämförbara länder när det kommer till öppenhet. Partibidragen.

Europarådet överlämnade tidigare i år en mycket skarp skrivelse till regeringen där det krävde att insynen i de politiska partiernas finansiering måste bli större. Sverige hör tillsammans med Malta, San Marino och Schweiz till de länder i Europa som saknar lagstiftade redovisningsregler för partibidrag.

Det är ett mycket märkligt förhållande, inte minst med tanke på den tonvikt svenska politiker i internationella sammanhang fäster vid öppenheten i Sverige. Det är att tala med kluven tunga att berömma sig över ett korruptionsfritt Sverige och samtidigt motverka att insynen i den egna verksamheten blir större.

Men framförallt är detta givetvis mycket oroande för väljarna eftersom enskilda politiker och partier i avsaknad av lagstiftning kan vara i en beroendeställning till generösa bidragsgivare.

Det finns visserligen lite som tyder på att det förekommer korruption i det politiska beslutsfattandet men utan en ordentlig insyn står det klart att sådana beroendeförhållanden inom politiken är mycket svåra att upptäcka. Avslöjanden om oegentligheter måste komma antingen inifrån partierna eller ifrån bidragsgivaren.

Om argumentet för ökad insyn är allmänhetens intresse av att veta vem som finansierar politiken så är argumentet emot medborgarnas rätt till valhemlighet. Väljare som donerar pengar ska helt enkelt inte behöva gå ut offentligt med sina partisympatier, brukar det heta.

Det var precis den linjen som justitieminister Beatrice Ask å regeringens vägnar återigen framhöll i går när hon intervjuades av Sveriges Radio om Europarådets kritik. Det är förvisso ett starkt argument men det råder ingen tvekan om att allmänhetens intresse i detta fall väger mycket tyngre.

Korruption är en samhällssmitta som i alla dess former måste hållas på armlängds avstånd. De demokratiska institutionernas integritet är liksom samhällstilliten beroende av öppenhet och transparens. Hemlighetsmakeriet måste få ett slut.

Ledarredaktionen

Dags att sluta med hemlighetsmakeriet

Fri, 27 Aug 2010 00:30:41 +0200

I internationella undersökningar från Transparancy International och Freedom House rankas Sverige som ett av de minst korrupta länderna i världen. En stor förklaring till varför det förhåller sig så är den lagstiftning som ger upphov till stor öppenhet inom den offentliga förvaltningen och det politiska beslutsfattandet. Men på en punkt är Sverige sämre än andra jämförbara länder när det kommer till öppenhet. Partibidragen.

Europarådet överlämnade tidigare i år en mycket skarp skrivelse till regeringen där det krävde att insynen i de politiska partiernas finansiering måste bli större. Sverige hör tillsammans med Malta, San Marino och Schweiz till de länder i Europa som saknar lagstiftade redovisningsregler för partibidrag.

Det är ett mycket märkligt förhållande, inte minst med tanke på den tonvikt svenska politiker i internationella sammanhang fäster vid öppenheten i Sverige. Det är att tala med kluven tunga att berömma sig över ett korruptionsfritt Sverige och samtidigt motverka att insynen i den egna verksamheten blir större.

Men framförallt är detta givetvis mycket oroande för väljarna eftersom enskilda politiker och partier i avsaknad av lagstiftning kan vara i en beroendeställning till generösa bidragsgivare.

Det finns visserligen lite som tyder på att det förekommer korruption i det politiska beslutsfattandet men utan en ordentlig insyn står det klart att sådana beroendeförhållanden inom politiken är mycket svåra att upptäcka. Avslöjanden om oegentligheter måste komma antingen inifrån partierna eller ifrån bidragsgivaren.

Det var precis den linjen som justitieminister Beatrice Ask å regeringens vägnar återigen framhöll i går när hon intervjuades av Sveriges Radio om Europarådets kritik.

Det är förvisso ett starkt argument men det råder ingen tvekan om att allmänhetens intresse i detta fall väger mycket tyngre. Korruption är en samhällssmitta som i alla dess former måste hållas på armlängds avstånd. De demokratiska institutionernas integritet är liksom samhällstilliten beroende av öppenhet och transparens. Hemlighetsmakeriet måste få ett slut.

Ledarredaktionen